Böckerna om Tam – lättläst fantasyserie

tam-tiggarpojken

I morse läste jag den tredje boken om Tam, tiggarpojken som drömmer om att bli drakriddare. Jag tycker att Jo Salmson har lyckats med att bygga upp en spännande historia, en ”vanlig” huvudperson som man lätt identifierar sig med och en fantasymiljö med drakar och drakriddare. Hon skriver med ett enkelt språk som passar för barnen som nyligen lärt sig läsa. Och de härliga mangabilderna av Åsa Ekström fyller i det orden inte säger.

Jag ser att många barn i ettan och tvåan slukar den ena boken efter den andra. När jag läste den första boken blev jag inte så nyfiken men när jag nu har läst den tredje slås jag av det geniala upplägget. Varje bok är en avslutad del men lämnar ändå kvar en cliff-hanger så  att man vill fortsätta. Det är mest pojkar som lockas men det är oftast de som har svårast att hitta böcker.

Jo Salmson är en pseudonym. Jag gillar idén med ett författarnamn och ett privat namn. Då är det nästan som att vara någon annan när man är ute och pratar om sina böcker. Än så länge har jag inga böcker att vara ute och prata om och heller ingen pseudonym. Men jag ska nog fundera ut något.

 

Gamla klassiker som bearbetas för barn

robinson_crusoe1

Jag har läst Robinson Cruose av Daniel Defoe. Jag har också läst Maj Bylocks version. Den första är en äventyrsroman, en klassiker. Den andra är en sammanfattning. Jag förstår att vi måste arbeta om de gamla klassikerna för att göra dem tillgängliga för våra unga. Men en sak som jag inte förstår är varför vi arbetar om dem så att de riktar sig till en annan målgrupp än vad de var tänkta till. Nu vet jag ju inte exakt vilken målgrupp Defoe hade tänkt sig men jag tror inte att han hade tänkt att tioåringar skulle läsa dem själva.

Min man läste Jules Vernes klassiker i original för sin dotter när hon var i tioårsåldern. Det blev en mysig kvällsstund för dem och jag tyckte att det var en strålande idé. Det är så lätt att vi slutar läsa högt för barnen när de börjar läsa själva. Vi slutar läsa högt och så ger vi dem istället de förkortade versionerna så att de kan läsa själva. Tänk vad mycket de går miste om då.

Ulla Rhedin skriver i Bilderbokens hemligheter (2004:193): ”Barnens klassiker blöder, de åderlåts på sina speciella litterära kvaliteter genom att omarbetas till allt lägre åldrar.” Jag håller med henne.

Robinson Cruose var ingen liten pojke som rymde hemifrån, som Bylock vill få det till. Han var en ung nittonåring som begav sig hemifrån för att söka lyckan utan sina föräldrars välsignelse. Varför kan han inte få fortsätta att vara det?