Astrid Lindgrens sockerdricksträd

Iphone nov 2013 366

Astrid Lindgren hade fantasi. Hon skapade några av våra klassiker, som kommer att leva kvar i oss för alltid. Pippi, Emil, Ronja, Tjorven och Karlsson tillhör numera vårt kulturarv. Generation efter generation växer upp med de karaktärerna vid sin sida. Och böckerna trycks i upplaga efter upplaga.

Astrid skrev om sitt eget liv, sin egen barndom. Och så vred hon det runt några varv med hjälp av sin fantasi. Sockerdricksträdet fanns naturligtvis i verkligheten och med fantasins hjälp vet nu varenda unge vad sockerdricksträdet är (fast barn idag inte ens dricker sockerdricka).

Just nu läser jag Ronja Rövardotter för första gången. Jag mötte henne först som filmfigur och det har inte blivit att jag läst boken förrän nu. Jag slås av Astrids språk. Skriver hon verkligen till barnet? Eller skriver hon för att en vuxen ska läsa den för barnet? När jag tänker efter så har jag nog inte sett något barn läsa den själv. Är det kanske så att många av Astrids böcker är tänka som högläsningsböcker? Eller är det vi vuxna som håller oss fast i Astrids figurer och för dem vidare till nästa generation?

I vilket fall som helst så tycker jag bättre om filmen om Ronja än om boken (i alla fall än så länge).

Nu har jag skickat manuset – på riktigt

Iphone nov 2013 012

Nu har manuset lämnat mig. Idag har jag skrivit det sista ordet på det innan förlaget får säga sitt. Och det är klart att  jag är nervös. Hade jag kunnat göra det ännu bättre? Hade jag för bråttom?

Mina skrivkompisar brukar säga att jag har för bråttom. Men någon gång måste man ändå bestämma att nu är det färdigt. Och nu är det dags för mitt manus att prova sina vingar. Jag har valt ut ett förlag som ska få äran att läsa det nu.

Jag har även knåpat ihop ett följebrev. Den stora utmaningen för mig blev vad man skriver i följebrevet om sig själv. Något vill väl ändå förlaget veta om dig som person. Och vad finns det för spännnade att skriva om sig själv? Jag hade i alla fall stora svårigheter att komma på något.

Nu inträder en slags tomhet. Så många timmar, så många år som jag har jobbat med det här manuset. Och nu ligger det bara en lång väntan framför mig.

Det här är hur som helst en härlig start på ett nytt år. 2014 är året som gäller.

Josefin har suttit i fönstret och övervakat mitt skrivande så många gånger. Nu sitter hon inte där längre men jag hoppas att hon övervakar mig från sin katthimmel.

Skrivaråret som gick och det som kommer

Iphone nov 2013 148

År 2013 inledde jag i en liten båt långt ut till havs utanför en fillippinsk ö. 2013 blev ett viktigt år för mitt skrivande. Det blev året när jag tog skrivandet på allvar, året när jag skrev klart min roman för andra gången, året när jag började blogga, året när jag började min skrivkurs på Linnéuniversitetet (som jag valde bara för mitt eget nöjes skull), året när jag började plöja barn-och ungdomsböcker, året när jag började skriva mer regelbundet och målmedvetet än jag gjort tidigare.

Det har bara gått fem dagar på det nya året, 2014, och det har redan hänt en hel del på skrivfronten.

Jag har skrivit klart min roman för tredje gången och skickat in den till lektören igen. Hon sa att den var så gott som klar i höstas och nu hoppas jag att den är ännu mer klar. Alltså helt klar för att skicka till förlag.

Jag har börjat med mitt nya projekt, en barnbok. Just nu är det mest bara virrvarr i huvudet och jag vet inte vad det blir. Men jag har planerat, ändrat planen, läst en bok för inspiration, provat att skriva ett kapitel och en prolog. Nu tar jag ledigt för idag, ganska ofärdig med min dag. Men man måste ju sätta punkt någon gång. Och när man inte riktigt vet riktningen i det man skriver kanske det är bättre att sova på saken. Det är ju en dag i morgon också.