Harry Potter har kommit till Norrköping

Harry Potter och hemligheternas kammareJag och min dotter trillade in på Harry Potter-utställningen, som nu befinner sig i Norrköping. Relativt nyligen upptäckte jag Norrköping som stad, och nu får den staden visa Harry Potter för svenskarna.

Jag måste börja med att säga att jag inte tillhör Harry Potter-fansen. Men när jag hade gått igenom utställningen var jag helt uppslukad av J.K. Rowling. Det är helt fantastiskt hur hon har kunnat skapa denna serie böcker om eleverna och lärarna på Hogwart skola.

När vi kom hem var vi bara tvungna att titta på filmerna. Än så länge har vi bara hunnit se två av dem, men vi ska se resten också. Det måste vi bara…

När jag läste böckerna tyckte jag att det var alldeles för många karaktärer. Jag tyckte att det blev lite rörigt. Men nu när jag har gått igenom utställningen och även sett de två första filmerna ännu en gång, är jag helt såld. Harry Potter vinner i längden. Nu vill jag läsa böckerna igen.

Vad är det då jag gillar? Vad är det som är så fantastiskt? Det är klart att det är lätt att blanda ihop filmerna med böckerna och man till slut inte vet vad som är vad. Alldeles oavsett om det är boken eller filmen jag skriver om så tänker jag försöka mig på att lista några bra saker att ta med mig själv i mitt skrivande:

  • Rowling har skapat en fantasymiljö i vår egen verkliga miljö, till skillnad från andra fantasyböcker, som utspelar sig i en helt främmande värld. Det gör att igenkänningsfaktorn är stor. Vem har inte gått i skolan?
  • Rowling har skapat många udda karaktärer som hon har skruvat till ordentligt. Sen har även filmmakarna skruvat till dem ett varv till (tror jag i alla fall). De enda karaktärerna jag har lite svårt för är mosterns familj. De är lite för stereotypa i min smak. Men jag inser att de blir lite roliga.
  • De vuxna döljer saker för barnen, så de blir tvungna att ta saken i egna händer. Ett riktigt klassiskt grepp, precis som Astrid Lindgren skulle ha gjort.
  • Hjältetemat finns där. Det är Harry Potter som är den stora hjälten, som alla har väntat på. Samtidigt det lilla föräldralösa barnet, som inte riktigt litar på sin kraft.
  • Vänskap, rivalitet och vardagsliv varvas med det stora äventyret runt den farliga Voldemort.
  • Sju reliefer (tror jag att det är) gör att det fungerar som en serie, men att det också kan läsas fristående.

Jag sitter och väver min egen äventyrsroman för barn. De trådar jag främst vill ta med mig från J.K. Rowling är just karaktärerna. Jag behöver skruva till dem lite mer. Det gör att boken blir roligare att läsa. Det jag också vill ta med mig är just de vuxnas tystande av sanningen. Det gör ju att barnen måste lösa mysteriet på egen hand. De vuxna är dumma och barnen är de kloka.

När man lär sig något om sig själv

kruka

Jag har alltid en liten procedur runt mitt skrivande. Först och främst ska det finnas en massa tid. Sen ska kaffekoppen fram och så ska det vara en mysig miljö, alltså städat och sånt. Jag ska inte ha en massa lösa trådar i mitt liv, alltså ska tvätten vara hängd, alla diskussioner i familjen vara utredda, och alla grubblerier undanstädade.

Igår kväll blev det lite sent. En perfekt kväll för att krypa upp framför en film. Vi hade planerat att göra en massa saker, men ingenting blev gjort och det fanns fullt med lösa trådar som inte fick ro i min hjärna.

Men så satte jag mig vid datorn. När jag öppnade locket slog det mig att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva, vad som skulle hända i kapitlet. Men jag började skriva och skrev 1000 ord på drygt en timme. Jag har aldrig tidigare räknat ord så jag har ingen aning om ifall det är mycket eller lite. Men för mig var det häftigt att se att det gick att skriva så mycket på så kort tid, utan alla mina normala förberedelser.

Och det var en så härlig känsla att sätta mig i båten (inte bara bildligt) och segla med i texten. Det var inte ens jag som satt vid rodret. När jag var klar var min känsla att ja just det. Så ska det ju vara. Och så slutade jag skriva i ännu en cliffhanger och nu längtar jag efter att sätta igång och skriva i en till timme.

Det jag har lärt mig är att jag inte behöver så mycket tid. Jag kan ta den tid som finns. Och det är en hääärlig känsla.

 

 

Sommar – skrivtid

blomma

Det är verkligen olika när man skriver. En del av mina vänner skriver helst i vardagen, när livet rullar på i hundrafemtio och man pressar in sin skrivtid mellan olika möten. Jag är precis tvärtom. Det innebär att jag har svårt att få till min skrivtid i vardagen. När jag kommer hem från jobbet är jag trött. Jag vill varva ner, sätta på den där tvättmaskinen, läsa en bok eller en tidning, lösa det där korsordet, gå den där promenaden eller bara sjunka ner framför en film.

Men när det blir sommar går jag in i min skrivbubbla. Då är plötsligt dagarna så långa att jag hinner både slappa och skriva. Jag har haft semester sedan i onsdags och efter några dagars ”komma ikapp med mig själv” har jag nu börjar skriva igen. Underbart!

Två till tre timmar per dag är min målsättning. Det är precis lagom för att jag ska hinna med annat också. Igår blev det bara en och en halv timme, men idag blev det istället tre. Det finns inga mer  krav än att min bok ska bli klar innan semestern är slut. Och det är en barnbok jag skriver nu så det är ett rimligt krav. Det kan till och med vara så att jag hinner skriva klart långt tidigare. Men det blir bara bonus i så fall.

Idag slutade jag skriva när det var som mest spännande. Egentligen hade jag velat skriva mer men samtidigt är det mysigt att sluta i en cliffhanger. Det blir en längtan tills i morgon, när jag ska fortsätta.