Att skriva är som att baka bullar

deg

Jag skulle vilja likna skrivandet med att baka. Det är för övrigt en perfekt sysselsättning under en skrivperiod. Att knåda degen ger lugn och skaparlust, i alla fall för mig.

  1. Först kommer behovet av att baka ett speciellt bröd, alltså skriva om något som ligger dig varmt om hjärtat. Du får en bokidé.
  2. Du blandar till degen och skapar din intrig, dina karaktärer, din miljö, din synopsis.
  3. Degen måste jäsa och du behöver landa, låta ditt synopsis vila några dagar eller veckor.
  4. Du knådar degen, formar bullarna, skriver kapitel efter kapitel. Boken rinner fram under dina fingrar.
  5. Det är dags för ännu mer jäsning och texten måste vila länge nu, helst några månader.
  6. Du penslar, dekorerar och gräddar din skapelse, formulerar och omformulerar dig många gånger för att få det så bra som det bara går.
  7. När du tar ut plåten ur ugnen undrar du nervöst om de är degiga i mitten, eller om de ska in en stund till. Det kanske går att göra texten ännu lite bättre.
  8. Till slut måste du bestämma dig för att de är klara och då bjuder du in till bullfest hos förlagen.

Sen är ju frågan om förlagen spottar ut texten eller om de gillar den och kanske till och med vill ha en till.

Hur hanterar man refuseringar?

IMG_1090

Jag såg mailet på förmiddagen, när jag snabbt skulle kolla ett annat mail. Direkt såg jag vem det var ifrån. Och jag som hade gått och hoppats. Den här förläggaren hade verkat så positiv och intresserad av just mitt manus.

Jag öppnade inte mailet på en gång. Ska sanningen fram så visste jag inte om jag skulle orka gå tillbaka till eleverna och verka som vanligt efteråt. Och genom att förhala ögonblicket kunde jag ju inbilla mig att förlaget skrev mail istället för att ringa. Det kanske var enklare att få tag i folk den vägen. Så det där mailet behövde inte alls betyda det där som jag var rädd för.

Men det är klart att det var ett nej, ett nej helt utan förklaring. Tack för att vi fick läsa ditt manus…

Vad är det som gör att jag går runt och hoppas varje gång? Jag hoppas att just det här förlaget kommer att säga: Henne vill vi ha. Varje gång telefonen ringer så tror jag att nu, nu ringer de. Ibland känner jag inte igen telefonnumret. Då börjar hjärtat slå en aning snabbare. Och när jag har samlat ihop mig för att svara har de alltid hunnit lägga på. Varför då? Jo, för det var inte förlaget som ringde utan någon jävla telefonförsäljare.

Just nu befinner jag mig i chockfasen. Jag trodde verkligen på det här förlaget. När sorgen har lagt sig vet jag att jag kommer att fundera vidare, hitta andra förlag, skriva på mitt nya manus. Jag leker också med tanken att ge ut boken själv. Jag skriver ju för att bli läst.

Men just nu ska jag bara tycka synd om mig själv och längta tillbaka till sommarens solnedgångar från båten.