Brus – störande eller inspirerande

IMG_1229

Jag satt fastklämd i ett flygplan i fyra timmar och detta var min utsikt; mängder av gula stolsryggar. Sätena gick inte ens att fälla ner så det vore synd att kalla det bekvämt. Här skulle jag alltså slå ihjäl tid. Först sov jag en stund. Och så fikade jag. Men när det var klart hade jag ytterligare två timmar kvar i denna totalt okreativa miljö.

Jag försökte med lite positiva tankar. Den här miljön vimlade ju av relationer; både den kärleksfulla och den trassliga. Runt mig satt en massa människor som skulle försöka reparera det de kunde av sin relation. Några skulle på kärlekssemester och det syntes vilka de var. Flera familjer kämpade med sina små älsklingar som, liksom jag, inte kunde komma till ro. Skillnaden var att jag inte behövde tystas eller vaggas eller hotas eller lockas. Vad gjorde vi innan Ipaden och Smartphones kom?

Många familjer hade splittrats upp, liksom min egen. Jag satt på stol 19B. Min man och döttrarna satt på raden framför mig och mina föräldrar satt ytterligare några stolsrader längre fram. Jag följde mammor och pappor som irrade runt och slogs med flygvärdinnorna om det smala utrymmet som skulle användas till diverse vagnar med förtäring. Nappflaskor skulle cirkulera, fika skulle inhandlas och barn skulle förflyttas mellan säten. Vagnen fick åka fram och tillbaka mängder av gånger för att ge plats åt de förbipasserande.

Jag erbjöd mig att sitta ensam för jag närde en liten förhoppning om att jag skulle kunna skriva. I vanliga fall brukar jag gilla att skriva på fik. Människor som pratar vid borden bredvid blir som ett trivsamt bakgrundssorl. Men jag upptäckte snabbt att ett flygplan inte kunde jämföras med ett fik.

Sorlet på flygplanet innehöll inte så många trivsamma ingredienser. Treåringen bakom mig ville ha något. Och han fortsatte att vilja ha under hela resan. Varför kan inte föräldrarna bara abdikera från sitt föräldraskap och ge barnet allt vad det vill ha? Så vi stackars medpassagerare kan hitta harmonin.

Min ena dotter dök in i min bok. Jag orkade inte fokusera på den och langade istället över den till henne. Den andra dottern var som jag; rastlös. Hon satt inklämd mellan sin pappa och sin läsande syster och bara väntade på att flygresan skulle ta slut. Men minuterna gick sakta.

Jag lyckades inte läsa eller skriva. Men jag lyckades med något annat. Jag hade ingen eller inget som pockade på min uppmärksamhet i fyra hela timmar och det gav mig något jag sällan har. Egen tid. När jag får tid över använder jag den ofta till att skriva.

Så, alla stimmiga och högljudda medpassagerare, ni gav mig faktiskt en hel del inspiration, även om jag inte insåg det förrän efteråt. Men jag måste tillägga att jag föredrar fyra timmar på ett fik.