Tankar om boken Coraline av Neil Gaiman

coraline

En flicka är nyinflyttad i ett gammalt hus med en igenvuxen trädgård. Flickan hittar en dörr som leder till en tom lägenhet bredvid deras egen och där hamnar hon i en värld, obehagligt lik sin egen. Där finns en annan mamma och pappa, som uppför sig mycket underligt och som fångar in henne.

Flickan får ett uppdrag, där hon ska rädda sig själv, sin familj och några till. Det är som en fantasysaga, en Alice i Underlandet, med en skräckinblandning, som en mardröm.

Genom hela läsningen vet man ungefär vad som ska hända. Man vet att hon kommer att bli fångad, att hon kommer att få magisk hjälp, att hon kommer att stöta på stora svårigheter och att det är hon som är hjälten. Allt är uppbyggt som en saga. Samtidigt finns det en handling på ett annat plan, med ett tråkigt liv och föräldrar som inte ser henne.

Vad är fantasy och vad är skräck? För mig blir det skräck eftersom den onde är en mamma som liknar hennes egen mamma. Det blir obehagligt, det kryper nära.

Jag kände obehaget bara jag såg omslagsbilden och fortfarande förföljer ögonen mig. Jag var tvungen att lägga boken upp och ner på nattduksbordet för att kunna sova. 

Vad har jag lärt mig av Gaiman? Jo, att sagans ingredienser är oslagbara, de små till synes obetydliga ledtrådarna planteras ut. De skapar spänningen samtidigt som det finns en trygghet i dem. Och det är den tryggheten som gör att tonåringen klarar av att läsa den.

6 reaktion på “Tankar om boken Coraline av Neil Gaiman

    • Antingen är det Coraline. Eller så är det skrivkursen jag går. Men ikväll skrev jag en liten intro till något helt nytt, med en helt ny stil. Kul att släppa det hemtama och våga prova nytt. Sen kanske det bara blev just en skrivövning. Men det kändes nytt och fräscht.

  1. Så imponerande att du börjar blogga! Jättekul 🙂

    Jag har förstås (självklart) läst Coraline eftersom Gamian är en av de bästa författare som finns 😉 Och jag håller verkligen med dig (och Lisa): sagans ingredienser ÄR oslagbara. Och jag håller också med om att den är väldigt läskig. Jag har ett annat omslag på min bok som inte har den där blicken, men jag hade ändå den där känslan av att behöva dra upp benen under mig sängen när jag läste, det obehagliga är just att det är det vanliga (hemmet, mamma och pappa) som är det farliga – helt och hållet genialiskt. Om du är sugen på mer av Gaiman så kan jag verkligen rekommendera (alltså, bortsett från precis ALLT han har skrivit) hans senaste: The ocean at the end of the lane. En fantastisk bok.

    • Jag skulle nog aldrig ha hittat Gaiman om det inte vore för en lista med skönlitteratur för kursen jag går. Men nu när jag hittat honom vågar jag mig nog på någon till titel. Så tack för tipset. Jag ska skriva upp den på min lista. Men den hamnar nog tyvärr längst ner just nu. Jag ska läsa 3000 sidor skönlitteratur för barn och ungdom före jul. En bok går ju fort att läsa men det blir ganska många böcker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *