Astrid Lindgrens sockerdricksträd

Iphone nov 2013 366

Astrid Lindgren hade fantasi. Hon skapade några av våra klassiker, som kommer att leva kvar i oss för alltid. Pippi, Emil, Ronja, Tjorven och Karlsson tillhör numera vårt kulturarv. Generation efter generation växer upp med de karaktärerna vid sin sida. Och böckerna trycks i upplaga efter upplaga.

Astrid skrev om sitt eget liv, sin egen barndom. Och så vred hon det runt några varv med hjälp av sin fantasi. Sockerdricksträdet fanns naturligtvis i verkligheten och med fantasins hjälp vet nu varenda unge vad sockerdricksträdet är (fast barn idag inte ens dricker sockerdricka).

Just nu läser jag Ronja Rövardotter för första gången. Jag mötte henne först som filmfigur och det har inte blivit att jag läst boken förrän nu. Jag slås av Astrids språk. Skriver hon verkligen till barnet? Eller skriver hon för att en vuxen ska läsa den för barnet? När jag tänker efter så har jag nog inte sett något barn läsa den själv. Är det kanske så att många av Astrids böcker är tänka som högläsningsböcker? Eller är det vi vuxna som håller oss fast i Astrids figurer och för dem vidare till nästa generation?

I vilket fall som helst så tycker jag bättre om filmen om Ronja än om boken (i alla fall än så länge).

Gamla klassiker som bearbetas för barn

robinson_crusoe1

Jag har läst Robinson Cruose av Daniel Defoe. Jag har också läst Maj Bylocks version. Den första är en äventyrsroman, en klassiker. Den andra är en sammanfattning. Jag förstår att vi måste arbeta om de gamla klassikerna för att göra dem tillgängliga för våra unga. Men en sak som jag inte förstår är varför vi arbetar om dem så att de riktar sig till en annan målgrupp än vad de var tänkta till. Nu vet jag ju inte exakt vilken målgrupp Defoe hade tänkt sig men jag tror inte att han hade tänkt att tioåringar skulle läsa dem själva.

Min man läste Jules Vernes klassiker i original för sin dotter när hon var i tioårsåldern. Det blev en mysig kvällsstund för dem och jag tyckte att det var en strålande idé. Det är så lätt att vi slutar läsa högt för barnen när de börjar läsa själva. Vi slutar läsa högt och så ger vi dem istället de förkortade versionerna så att de kan läsa själva. Tänk vad mycket de går miste om då.

Ulla Rhedin skriver i Bilderbokens hemligheter (2004:193): ”Barnens klassiker blöder, de åderlåts på sina speciella litterära kvaliteter genom att omarbetas till allt lägre åldrar.” Jag håller med henne.

Robinson Cruose var ingen liten pojke som rymde hemifrån, som Bylock vill få det till. Han var en ung nittonåring som begav sig hemifrån för att söka lyckan utan sina föräldrars välsignelse. Varför kan han inte få fortsätta att vara det?

Läs för ditt barn

albert-einstein

Albert Einstein sa till en orolig mamma att du ska läsa sagor för ditt barn om du vill att det ska bli intelligent. Jag läser redan för mitt barn, svarade modern. Läs ännu mer, var Einsteins råd.

Jag har tagit fasta på Einsteins råd och fortsatt att läsa även efter det att barnen har lärt sig läsa. Det har gett mig en mysig stund med barnen och jag hoppas att mitt läsande har gett dem åtminstone lite fantasi och kreativitet. Genom sagan öppnas dörrar till nya världar, där det bara är fantasin som sätter gränserna.

Men gränsen sätts när en illustratör ger oss en bild, framför allt när en bok blir filmatiserad. För mig såg Pippi Långstrump ut som på Ilon Wiklands bilder. För mina barn ser hon ut som Inger Nilsson. Jag har flera gånger hört barn prata om karaktärer som om det inte är den ”riktiga Pippi Långstrump”. Den riktiga är ju den på filmen.

Jag tror att Einsteins råd till föräldrar gäller i ännu högre grad idag än när han levde. Idag matas barn tidigt med färdiga, ofta rörliga bilder. Jag tror att det är positivt med alla bilder men jag tror också att barnet måste få en chans att skapa sina egna bilder.

Astrid Lindgrens Näs

imageEfter en helg på Astrid Lindgrens Näs är jag nu fylld av inspiration och kärlek till denna sagodrottning, som har fängslat så många barn i så många år. En guide visade oss runt i Astrids barndomshem och jag fick höra om hennes barndom, precis som i Bullerbyböckerna och i Madicken.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”, sa hon och fortsatte att leka och klätta i träd även som gammal. Hon växte upp med luffarna som satt vid köksbordet om kvällarna och berättade historier.

Jag önskar att jag hade haft en luffare vid middagsbordet när jag var barn. Rasmus på Luffen är en av mina absoluta favoriter. Den spelade vi som ljudband i bilen när mina barn var små. Och jag grät en skvätt på slutet varje gång. Det var nog zigenarblodet i mig som kom i brand.

När jag utbildade mig till lärare fick jag lära mig något som jag har burit med mig. Det viktigaste du kan ge ditt barn är vingar och rötter; vingar för att kunna flyga och rötter för att våga. Jag tror att det var det Astrid Lindgren fick.