Megakillen – Grymma grabben slår till

Megakillen

text: Martin Olzcak                          bild: Anna Sandler                           ålder 6-9 år

Du kan läsa om Megakillen i nio böcker. Han heter egentligen Melker och är en helt vanlig kille som förvandlas till Megakillen. Och då blir han en superhjälte. Han gör en hel massa superhjältedåd i den lilla staden Småtorp och ingen anar vem han är. Till sin hjälp har han sin lillasyster Molly, som verkar vara den som är hjärnan bakom dåden, i alla fall i den boken jag läste.

Jag förstår varför barnen väljer den här boken. Vem vill inte vara den där hjälten som räddar världen från skurkarna? Jag undrar förstås hur man klarar av att låta Megakillen förbli hemlig i bok efter bok. Någon måste ju komma på honom till slut.

Boken är skriven med ett lättläst språk och passar bra till ett barn som nyligen läst sig läsa. Det som är synd med böcker av det här slaget är att det inte blir något djup i karaktärerna. Huvudpersonerna är hjältar och skurkarna är skurkar.

En sak till som är synd är att lillasyster Molly har en minst lika viktig roll som Megakillen men det märker man inte förrän man läser boken. Och trots det är det bara Megakillen som är hjälten. Om jag hade skrivit böckerna så skulle jag ha låtit dem heta Megahjältarna.

Samtidigt är jag glad att det finns böcker som passar för de som nyss lärt sig läsa. Och jag som vuxen kan ju tipsa flickorna om boken, och viska att det finns en tjej som är minst lika stark som killen.

Jakten på Jack – Trolldom i Gamla Stan

trolldom_i_gamla_stan

Text: Martin Olczak               Bild: Anna Sandler                 Ålder 6-9 år

Jag frågade på biblioteket i Norrköping vad barn i lågstadiet lånar och jag fick några tips. Det här var ett av dem. 

Föräldralösa Jack får lämna barnhemmet för att fira sommarlovet hos sin moster i Stockholm. Mostern åker motorcykel och bor i en gammal nedlagd verkstad i Gamla Stan. Det visar sig att Jack är trollkunnig och han hittar en trolldomsbok som andra varelser är ute efter. Varulvar, vittror, pysslingar och bergtroll jagar trolldomsboken men Jack håller hårt i den.

Ingredienserna är bra; varulvar, troll och andra varelser, en annorlunda moster på motorcykel och en välkänd men kuslig miljö (Gröna Lund och Gamla Stan nattetid). Dessutom har Olczak lämnat läsaren med en klockren cliffhanger som gör att man bara måste läsa fortsättningen.

Jag gillar språket; enkelt,och med hög närvaro. Man kommer nära huvudpersonen och det är spännande att följa händelserna. Och jag älskar mostern. Det är härligt med en lite udda kvinnlig karaktär. Och så gillar jag att det inte är så synd om den föräldralösa pojken.

Jag reagerar på den där cliffhangern. Det är klart att jag förstår att den är bra. Men när jag läser en bok vill jag känna att jag har läst ut boken. När jag läste Harry Potter kändes varje del som en egen bok, även om det fanns en oavslutad problematik. När jag hade läst ut Trolldom i Gamla Stan kände jag mig snuvad på slutet. Det var bara en paus i jakten och det gör att det inte går att läsa bara en av böckerna. I mina ögon känns det som att luras lite, som att få en smakbit. Böckerna borde definitivt säljas som en helhet.

Mitt hjärta hoppar och skrattar

mitt-hjarta-hoppar-och-skrattar

Rose Lagercranz har skrivit och Eva Eriksson har illustrerat för barn 6-9 år

Jag älskade Eva Erikssons bilder men jag reagerade inte enbart positivt på texten. Det är ett bra tema med två tjejer som är dumma mot huvudpersonen, Dunne. Dunne tar till annorlunda medel för att försvara sig och råkar illa ut. På slutet får hon naturligtvis sin upprättelse och man blir engagerad och upprörd över de vuxna. Invävt finns också sorgen i att förlora en bästis som flyttar till en annan stad.

Det jag reagerade mot var att det kändes som att boken var skriven mer till vuxna än till barn. Det satte igång en massa tankar i mitt huvud om hur man skriver en barnbok. Är det viktigare att nå föräldern som ska köpa boken eller att nå barnet? Jag fick känslan av att författaren behandlade barnet lite nedvärderande och raljerande över barnens lekar.

Det känns inte alls som att boken riktar sig till 8-9-åringar. Jag skulle snarare tänka mig att boken läses högt av en vuxen för en 4-6-åring. Även illustrationerna visar en yngre tjej.

Är det jag som är dömande? Lagercranz/Eriksson är ju veteraner på barnböcker och jag är ju ”bara” en lärare. Men jag blev upprörd å barnens vägnar när jag läste boken.

 

 

Böckerna om Tam – lättläst fantasyserie

tam-tiggarpojken

I morse läste jag den tredje boken om Tam, tiggarpojken som drömmer om att bli drakriddare. Jag tycker att Jo Salmson har lyckats med att bygga upp en spännande historia, en ”vanlig” huvudperson som man lätt identifierar sig med och en fantasymiljö med drakar och drakriddare. Hon skriver med ett enkelt språk som passar för barnen som nyligen lärt sig läsa. Och de härliga mangabilderna av Åsa Ekström fyller i det orden inte säger.

Jag ser att många barn i ettan och tvåan slukar den ena boken efter den andra. När jag läste den första boken blev jag inte så nyfiken men när jag nu har läst den tredje slås jag av det geniala upplägget. Varje bok är en avslutad del men lämnar ändå kvar en cliff-hanger så  att man vill fortsätta. Det är mest pojkar som lockas men det är oftast de som har svårast att hitta böcker.

Jo Salmson är en pseudonym. Jag gillar idén med ett författarnamn och ett privat namn. Då är det nästan som att vara någon annan när man är ute och pratar om sina böcker. Än så länge har jag inga böcker att vara ute och prata om och heller ingen pseudonym. Men jag ska nog fundera ut något.