Harry Potter har kommit till Norrköping

Harry Potter och hemligheternas kammareJag och min dotter trillade in på Harry Potter-utställningen, som nu befinner sig i Norrköping. Relativt nyligen upptäckte jag Norrköping som stad, och nu får den staden visa Harry Potter för svenskarna.

Jag måste börja med att säga att jag inte tillhör Harry Potter-fansen. Men när jag hade gått igenom utställningen var jag helt uppslukad av J.K. Rowling. Det är helt fantastiskt hur hon har kunnat skapa denna serie böcker om eleverna och lärarna på Hogwart skola.

När vi kom hem var vi bara tvungna att titta på filmerna. Än så länge har vi bara hunnit se två av dem, men vi ska se resten också. Det måste vi bara…

När jag läste böckerna tyckte jag att det var alldeles för många karaktärer. Jag tyckte att det blev lite rörigt. Men nu när jag har gått igenom utställningen och även sett de två första filmerna ännu en gång, är jag helt såld. Harry Potter vinner i längden. Nu vill jag läsa böckerna igen.

Vad är det då jag gillar? Vad är det som är så fantastiskt? Det är klart att det är lätt att blanda ihop filmerna med böckerna och man till slut inte vet vad som är vad. Alldeles oavsett om det är boken eller filmen jag skriver om så tänker jag försöka mig på att lista några bra saker att ta med mig själv i mitt skrivande:

  • Rowling har skapat en fantasymiljö i vår egen verkliga miljö, till skillnad från andra fantasyböcker, som utspelar sig i en helt främmande värld. Det gör att igenkänningsfaktorn är stor. Vem har inte gått i skolan?
  • Rowling har skapat många udda karaktärer som hon har skruvat till ordentligt. Sen har även filmmakarna skruvat till dem ett varv till (tror jag i alla fall). De enda karaktärerna jag har lite svårt för är mosterns familj. De är lite för stereotypa i min smak. Men jag inser att de blir lite roliga.
  • De vuxna döljer saker för barnen, så de blir tvungna att ta saken i egna händer. Ett riktigt klassiskt grepp, precis som Astrid Lindgren skulle ha gjort.
  • Hjältetemat finns där. Det är Harry Potter som är den stora hjälten, som alla har väntat på. Samtidigt det lilla föräldralösa barnet, som inte riktigt litar på sin kraft.
  • Vänskap, rivalitet och vardagsliv varvas med det stora äventyret runt den farliga Voldemort.
  • Sju reliefer (tror jag att det är) gör att det fungerar som en serie, men att det också kan läsas fristående.

Jag sitter och väver min egen äventyrsroman för barn. De trådar jag främst vill ta med mig från J.K. Rowling är just karaktärerna. Jag behöver skruva till dem lite mer. Det gör att boken blir roligare att läsa. Det jag också vill ta med mig är just de vuxnas tystande av sanningen. Det gör ju att barnen måste lösa mysteriet på egen hand. De vuxna är dumma och barnen är de kloka.

Tiara och Dr Martens av Meg Cabot

tiara och dr Martens

ålder: tonår

 Vem visste att den här boken är detsamma som En prinsessan dagbok? Inte jag i alla fall.

Jag plockade ut den ur hyllan på biblioteket efter min litteraturlista. Boken var rosa men inte förstod jag det.

Men när jag tog fram den för att börja läsa insåg jag att jag hade boken som låg bakom filmen i händerna. Sen ser jag nu att det finns åtskilliga böcker att fortsätta läsa om man vill ha mer.

Om du inte kan handlingen: En alldeles vanlig, alldaglig flicka upptäcker en dag att hon inte alls är så vanlig. Hon är prinsessa. Vem har inte drömt om det någon gång? Att vara någon speciell. Att få upprättelse. Det här är en Askunge-saga om den osynliga, fula, okyssta tjejen som får sin förvandling på skolbalen.

Jag gillar tonen och språket i boken. Genom att göra boken till en dagbok får läsaren verkligen följa huvudpersonen inifrån. I dagboken kan man skriva lite allt möjligt och vår huvudperson skriver också listor på vad hon ska göra i sin dagbok, t.ex. att sluta ljuga. Det blir ett komiskt och igenkännande inslag.

Jag gillar dagboksformatet. I det kan man visa alla sina fula tankar, alla svagheter, all ilska. Det blir naket och i det som utelämnas ser läsaren det som personen själv inte ser. Men svagheten med boken är att den här huvudpersonens fula tankar inte är så speciellt fula. Hon har ju inte gjort så mycket fel. Men det är nog det som den unga läsaren gillar, någon att se upp till.

Det finns många bra karaktärer som höjer boken, speciellt hennes bästa vän Lilly och hennes farmor, som inte är så speciellt trevlig. Det är kul. Amelia själv (huvudpersonen) är kanske överdrivet fixerad vid sitt utseende men jag förstår att många unga tjejer är det så även om jag vänder mig emot det så kan nog många känna igen sig i det.

Titeln fattar jag inte alls. Tiaran köper jag men den där Dr Martens måste ha skymtat förbi utan att jag såg honom.

Jag funderar på målgruppen. Vilka läser den här boken? Och vilka erkänner att de läser den? Jag tror att det är yngre tjejer 9-12 år som läser den men jag tror att den vänder sig till tonåringar. Rätta mig om jag har fel. Om jag har rätt så är språket på fel nivå. Och då förstår jag om man väljer att se filmen istället.

Jag väljer boken framför filmen.

Bert, Bridget Jones, Greg. Hur många dagböcker ryms på marknaden? Jag blev faktiskt lite inspirerad.

Tankar om boken Coraline av Neil Gaiman

coraline

En flicka är nyinflyttad i ett gammalt hus med en igenvuxen trädgård. Flickan hittar en dörr som leder till en tom lägenhet bredvid deras egen och där hamnar hon i en värld, obehagligt lik sin egen. Där finns en annan mamma och pappa, som uppför sig mycket underligt och som fångar in henne.

Flickan får ett uppdrag, där hon ska rädda sig själv, sin familj och några till. Det är som en fantasysaga, en Alice i Underlandet, med en skräckinblandning, som en mardröm.

Genom hela läsningen vet man ungefär vad som ska hända. Man vet att hon kommer att bli fångad, att hon kommer att få magisk hjälp, att hon kommer att stöta på stora svårigheter och att det är hon som är hjälten. Allt är uppbyggt som en saga. Samtidigt finns det en handling på ett annat plan, med ett tråkigt liv och föräldrar som inte ser henne.

Vad är fantasy och vad är skräck? För mig blir det skräck eftersom den onde är en mamma som liknar hennes egen mamma. Det blir obehagligt, det kryper nära.

Jag kände obehaget bara jag såg omslagsbilden och fortfarande förföljer ögonen mig. Jag var tvungen att lägga boken upp och ner på nattduksbordet för att kunna sova. 

Vad har jag lärt mig av Gaiman? Jo, att sagans ingredienser är oslagbara, de små till synes obetydliga ledtrådarna planteras ut. De skapar spänningen samtidigt som det finns en trygghet i dem. Och det är den tryggheten som gör att tonåringen klarar av att läsa den.