Författarkliniken 2015

IMG_1917[1]

 

Jag boostar min författarådra tillsammans med en massa andra skrivande människor. En hel helg med många intressanta föreläsningar och workshops. När jag kom i morse var jag inte alls där. Nu brinner jag i alla ändar.

Detta är Veronica Grönte som förklarade det där med dramaturgi en gång för alla. Nu kan jag. Och nu ska jag kasta mig över mitt manus och räkna dramaturgimatematik.

Det kommer mer om helgen senare. Nu ska jag fortsätta till efterfesten.

Att börja på en ny bok

IMG_1656

Jag har gått och funderat på en ny bok i flera veckor, ja egentligen i ett år eller så. Jag har inte riktigt vetat om idén håller, om det är något att skriva. Före sommaren hade jag bestämt mig för att använda sommaren för att testa och se.

Det var lite nervöst att börja, och jag förstår inte varför. Alla andra gånger har det ju bara varit att sätta igång. Men det finns en skillnad nu. Det här är en fortsättning på en bok som kommer att publiceras i april. Så skillnaden är kanske någon slags prestige. Måste jag leva upp till något helt plötsligt?

Så jag har gjort allt för att inte skriva. Jag har läst och promenerat och badat och levt semesterliv. Under tiden har jag bearbetat. Och så för sju dagar sedan satte jag mig framför datorn och började. Jag promenerar och badar på förmiddagarna. Sen stänger jag in mig och skriver några timmar. Jag bara skriver det som kommer och det är härligt.

Att skriva är verkligen en magisk process. Som att sätta sig på ett tåg. Jag vet ungefär vad jag tror kommer att hända. Men det är så mycket jag inte vet. Igår kom jag ut till maken i ett berusat tillstånd. Nu har jag nog en titel, jublade jag. Ellen (min huvudperson) sa just precis vad boken handlar om. Det kan hända att just den dialogen försvinner under redigeringsfasen. Och det kan hända att det dyker upp en annan titel. Men nu har jag i alla fall en titel och om sanningen ska fram så kändes det inte lika roligt att skriva på en bok utan titel.

Dramaturgi

IMG_1534

Så här såg min garderobsdörr ut för någon vecka sedan. Jag var i slutskedet av mitt barnboksmanus. Jag hade skrivit om en hel del gånger. Jag hade skickat till ett förlag i januari, utan att ha fått svar. Jag hade ångestdrypande vågat ringa till förlaget och försynt frågat vad som hänt, men inte fått något riktigt svar. Vänner hade läst och en skolklass hade lyssnat och gett respons.

Då, började jag fundera på dramaturgin. Och så styckade jag upp handlingen i små post-it-lappar och började tapetsera. Det var ganska roligt. Jag flyttade om lapparna flera gånger. Såg partier som behövde förstärkas och slängde mig över datorn.

När det var gjort och manuset var klart för andra gången slog jag i huvet och fick dataförbud. Aj, aj, aj.

Nu har jag i alla fall fått in manuset till några förlag. Jag bestämde mig för att tre till förlag skulle få äran att läsa det över sommaren. Det tar ju så lång tid att skicka till ett förlag i taget.

Och nu inträder den där mellanperioden. Tiden mellan manus. Jag har ju min redigering av det där manuset som ska bli en bok i april. Men jag måste vänta tills doktorn ger klartecken.

Tills dess ligger jag och lyssnar på ljuden utanför; någon som borrar i gatan, en boll som studsar, ett barn som skrattar…

Då var utgivningsprocessen igång då

IMG_1522

Det tog en månad från det att vi skrev under förlagsavtalet tills de hände något. Så här i efterhand kan jag tycka att det gick förvånansvärt snabbt för min förläggare att detaljläsa. Jag menar, han måste ju ha annat att göra. Det trillar ju in manus konstant.

Det var med nyfiken bävan som jag öppnade manushögen. Hur skulle sidorna se ut? Skulle de vara fullklottrade med bläck? Skulle det vara ett hästjobb jag hade framför mig? Han hade tidigare sagt att det inte var så mycket att redigera. Men vad betydde det egentligen?

Läsaren vill inte känna sig dum

Jag har nu gått igenom de första 30 sidorna och jag är lugnad. Och glad. Det finns anteckningar på de flesta sidorna. Och på några sidor finns det flera bläcknoteringar. Det handlar mest om strykningar. Jag tycker att jag redan har strukit mycket. Mina skrivarvänner har varit på mig. Men jag ser att det blir bättre när jag använder deleteknappen. Det mesta handlar om att jag har en tendens att förklara det jag redan har gestaltat. Bara så där för säkerhets skull. Min förläggare sa att läsaren inte vill känna sig dum. Nej just det. Det har jag hört förr.

I flera timmar diskuterade vi. Det var utgivningsdatum, titel, omslag, marknadsföring, releasefest och allt annat mellan himmel och jord. Nu börjar titeln ta form. Jag skriver inte ut den än för den är inte helt klar. Och om sanningen ska fram är jag nog lite rädd. Vad kan hända? Ingen aning. Men jag är ju nybörjare på det här området.

Ett helt år för att göra en bok!

Det hade jag aldrig trott. Men ett år går fort (har jag i alla fall tyckt tidigare) så jag ska nog kunna ge mig till tåls. Det är en del redigerande före sommaren och sen blir det omslag och baksidestext och sånt där. Men i höst ska allt vara klart. Och då inträder väl den där riktiga väntan. Då gäller det att ha något annat att skriva så att man inte biter ner naglarna helt.

Jippi! Förlagsavtalet påskrivet.

förlagsavtal beskuren

Mitt manus har hittat sitt förlag.

Mitt manus, som idag består av 294 A4-sidor, ska bli bok om ett år. Det är en konstig känsla, inte riktigt verklig och samtidigt helt berusande galen.

Min boks födelse och research i Ghana

Allt började med en dramaövning under en skrivkurs på Tärna Folkhögskola. Där föddes min huvudperson och där skapade jag en scen, som, hör och häpna, fortfarande finns kvar i boken. Året därpå tillbringade jag och en av mina skrivarvänner några dagar på Tärna Folkhögskola. Vi låste in oss i ett eget hus och skrev från morgon till kväll. När jag åkte hem hade jag min början och mitt synopsis.

Sen dess har berättelsen blivit skriven, ibland intensivt, ibland med långa mellanrum. Vid ett tillfälle i skrivprocessen upptäckte jag att jag var tvungen att åka till Ghana för min research. Jag insåg att det inte gick att skriva utan att ha upplevt det på riktigt. Fråga mig inte varför min huvudperson var tvungen att välja just Ghana. Det var inget jag kunde styra över.

Det har varit en njutning att skriva och jag har hela tiden haft fullt av coacher runt mig. Mina skrivarvänner har fått stå ut med mitt manus under så många år. Jag har bollat tankar. De har pekat på saker som inte fungerar. Och jag har skrivit om och skrivit om och skrivit om.

Att hitta förlag

Mitt manus har varit hos flera förlag och kommit i retur. Jag har både fått standardbrev och mer utförliga svar. Och nu har jag äntligen hittat förläggaren som vill ge ut min bok.

Det är ett arbete att välja och hitta förlag. Många skickar in till flera förlag samtidigt och det gjorde jag också i början. Jag skickade in manuset tillsammans med ett standardföljebrev till många förlag och så väntade jag på svar. Det var nästan lite svårt att hålla koll på vilka jag hade skickat till. Nu försöker jag kolla in förlagens utgivning. Jag försöker också läsa någon nyutkommen bok. Det gör det lättare att se om just min bok skulle passa förlaget. Jag tror också att det är en styrka i kontakten med förlaget och i följebrevet.

Den här delen av skrivandet är något jag inte har förstått fullt ut förrän nu. I januari skrev jag klart ett nytt manus, ett barnboksmanus den här gången. I skrivande stund befinner det sig hos ett förlag, mitt förstahandsval. Det tar längre tid på det här sättet. Jag vet. Det kan hända att jag får revidera min plan. Men tills dess fortsätter jag som planerat.

Redaktörsläsning

För två veckor sedan skrev jag under förlagsavtalet. Efter en massa mail och telefonkontakt tar nu redaktörsläsningen vid. Det blir en antiklimax. Totalt tyst från förläggaren. En normal författare tar väl tillfället i akt och börjar skriva på en ny bok. Det är klart att jag också gör det, i alla fall i huvudet. Så för den som undrar över förlagsprocessen kan jag meddela att jag återigen väntar på att förlaget ska läsa mitt manus. Skillnaden är att jag vet att det blir läst, noggrant dessutom. Och jag vet att jag kommer att få saker att redigera nästa gång jag hör ifrån dem.

Brus – störande eller inspirerande

IMG_1229

Jag satt fastklämd i ett flygplan i fyra timmar och detta var min utsikt; mängder av gula stolsryggar. Sätena gick inte ens att fälla ner så det vore synd att kalla det bekvämt. Här skulle jag alltså slå ihjäl tid. Först sov jag en stund. Och så fikade jag. Men när det var klart hade jag ytterligare två timmar kvar i denna totalt okreativa miljö.

Jag försökte med lite positiva tankar. Den här miljön vimlade ju av relationer; både den kärleksfulla och den trassliga. Runt mig satt en massa människor som skulle försöka reparera det de kunde av sin relation. Några skulle på kärlekssemester och det syntes vilka de var. Flera familjer kämpade med sina små älsklingar som, liksom jag, inte kunde komma till ro. Skillnaden var att jag inte behövde tystas eller vaggas eller hotas eller lockas. Vad gjorde vi innan Ipaden och Smartphones kom?

Många familjer hade splittrats upp, liksom min egen. Jag satt på stol 19B. Min man och döttrarna satt på raden framför mig och mina föräldrar satt ytterligare några stolsrader längre fram. Jag följde mammor och pappor som irrade runt och slogs med flygvärdinnorna om det smala utrymmet som skulle användas till diverse vagnar med förtäring. Nappflaskor skulle cirkulera, fika skulle inhandlas och barn skulle förflyttas mellan säten. Vagnen fick åka fram och tillbaka mängder av gånger för att ge plats åt de förbipasserande.

Jag erbjöd mig att sitta ensam för jag närde en liten förhoppning om att jag skulle kunna skriva. I vanliga fall brukar jag gilla att skriva på fik. Människor som pratar vid borden bredvid blir som ett trivsamt bakgrundssorl. Men jag upptäckte snabbt att ett flygplan inte kunde jämföras med ett fik.

Sorlet på flygplanet innehöll inte så många trivsamma ingredienser. Treåringen bakom mig ville ha något. Och han fortsatte att vilja ha under hela resan. Varför kan inte föräldrarna bara abdikera från sitt föräldraskap och ge barnet allt vad det vill ha? Så vi stackars medpassagerare kan hitta harmonin.

Min ena dotter dök in i min bok. Jag orkade inte fokusera på den och langade istället över den till henne. Den andra dottern var som jag; rastlös. Hon satt inklämd mellan sin pappa och sin läsande syster och bara väntade på att flygresan skulle ta slut. Men minuterna gick sakta.

Jag lyckades inte läsa eller skriva. Men jag lyckades med något annat. Jag hade ingen eller inget som pockade på min uppmärksamhet i fyra hela timmar och det gav mig något jag sällan har. Egen tid. När jag får tid över använder jag den ofta till att skriva.

Så, alla stimmiga och högljudda medpassagerare, ni gav mig faktiskt en hel del inspiration, även om jag inte insåg det förrän efteråt. Men jag måste tillägga att jag föredrar fyra timmar på ett fik.

Att skriva är som att baka bullar

deg

Jag skulle vilja likna skrivandet med att baka. Det är för övrigt en perfekt sysselsättning under en skrivperiod. Att knåda degen ger lugn och skaparlust, i alla fall för mig.

  1. Först kommer behovet av att baka ett speciellt bröd, alltså skriva om något som ligger dig varmt om hjärtat. Du får en bokidé.
  2. Du blandar till degen och skapar din intrig, dina karaktärer, din miljö, din synopsis.
  3. Degen måste jäsa och du behöver landa, låta ditt synopsis vila några dagar eller veckor.
  4. Du knådar degen, formar bullarna, skriver kapitel efter kapitel. Boken rinner fram under dina fingrar.
  5. Det är dags för ännu mer jäsning och texten måste vila länge nu, helst några månader.
  6. Du penslar, dekorerar och gräddar din skapelse, formulerar och omformulerar dig många gånger för att få det så bra som det bara går.
  7. När du tar ut plåten ur ugnen undrar du nervöst om de är degiga i mitten, eller om de ska in en stund till. Det kanske går att göra texten ännu lite bättre.
  8. Till slut måste du bestämma dig för att de är klara och då bjuder du in till bullfest hos förlagen.

Sen är ju frågan om förlagen spottar ut texten eller om de gillar den och kanske till och med vill ha en till.

Hur hanterar man refuseringar?

IMG_1090

Jag såg mailet på förmiddagen, när jag snabbt skulle kolla ett annat mail. Direkt såg jag vem det var ifrån. Och jag som hade gått och hoppats. Den här förläggaren hade verkat så positiv och intresserad av just mitt manus.

Jag öppnade inte mailet på en gång. Ska sanningen fram så visste jag inte om jag skulle orka gå tillbaka till eleverna och verka som vanligt efteråt. Och genom att förhala ögonblicket kunde jag ju inbilla mig att förlaget skrev mail istället för att ringa. Det kanske var enklare att få tag i folk den vägen. Så det där mailet behövde inte alls betyda det där som jag var rädd för.

Men det är klart att det var ett nej, ett nej helt utan förklaring. Tack för att vi fick läsa ditt manus…

Vad är det som gör att jag går runt och hoppas varje gång? Jag hoppas att just det här förlaget kommer att säga: Henne vill vi ha. Varje gång telefonen ringer så tror jag att nu, nu ringer de. Ibland känner jag inte igen telefonnumret. Då börjar hjärtat slå en aning snabbare. Och när jag har samlat ihop mig för att svara har de alltid hunnit lägga på. Varför då? Jo, för det var inte förlaget som ringde utan någon jävla telefonförsäljare.

Just nu befinner jag mig i chockfasen. Jag trodde verkligen på det här förlaget. När sorgen har lagt sig vet jag att jag kommer att fundera vidare, hitta andra förlag, skriva på mitt nya manus. Jag leker också med tanken att ge ut boken själv. Jag skriver ju för att bli läst.

Men just nu ska jag bara tycka synd om mig själv och längta tillbaka till sommarens solnedgångar från båten.

Slutredigering av min barnbok

IMG_0640[1]

Om du svänger höger och går 20 steg så kommer du till min skrivlya. Här sitter jag och gör den sista ”touchen” på min barnbok som jag skrev i somras. Egentligen är det väl inte den sista redigeringen. Det är väl bara som jag drömmer om. Egentligen är det nog många timmars arbete kvar. Det största problemet är faktiskt att jag inte är färdig med mitt slut.

Men jag blundar för det lilla problemet och hoppas att  allt ska falla på plats medan jag läser och skriver om och läser igen och skriver om igen. Och däremellan går jag långa promenader i denna helt underbara miljö, i smala gränder mellan vitkalkade hus och med solen som värmer mig, utifrån och ända in.

I min dröm fanns en sån här skrivlya. Och nu är den verklighet. När jag kom ner hit till solen i söndags fick jag någons slags kravfylld ångest. Jag har inte skrivit ett enda ord på två månader och nu skulle jag då kasta mig in i en intensiv skrivperiod.

Söndagen blev en ledig dag. Likaså måndagen. Men idag har jag satt igång och det är helt fantastiskt. Jag har kommit 18 sidor in i boken. Det går inte fort men det är med eftertanke jag suger på varje mening.

Nu är det natthimmel över mitt huvud. I den lilla staden hörs ljud. En bil som passerar. En hund som skäller. Några tanter som pratar och skrattar. Och jag sitter bara här och förundras över att jag får förverkliga mina drömmar. Nu har jag lagt bort manuset för att låta det få verka i mitt undermedvetna medan jag njuter av natten.

Förläggarlegenden Rod Bengtsson i Åstugan

astugan-3-480x210

Jag har åkt på skrivträffar flera gånger om året under flera år. Konceptet har oftast sett likadant ut varje gång. Vi har läst varandras texter i förväg och sen grottat ner oss i texterna under en hel helg. Det är inte klokt vad man kan prata ut och in om några sidor under två dygn. På söndagen har vi landat i våra respektive verkligheter igen, helt utmattade, men fyllda av kreativ energi.

Nu skulle jag åka på en skrivträff med min nya skrivgrupp. Det är inte så att min gamla har försvunnit, men efter kursen på Linnéuniversitetet ”Att skriva barn- och ungdomslitteratur” har vi nu bestämt oss för att hålla kontakten.

Nina Statheus tog taktpinnen och bjöd hem oss till sitt café utanför Nyköping, www.astugan.com. Den här skrivträffen såg inte alls ut som jag var van vid. Nina hade bjudit in en förläggarlegend till träffen.

Rod Bengtsson, f.d. förläggare på Bonnier Carlsen, satt runt fikabordet och delade med sig av sina erfarenheter och råd till vår lilla skrivargrupp. Det var magiskt.

Jag vet inte vad det är för hjärnspöken jag brottas med, men jag hade aldrig kommit på tanken att bjuda in en förläggare. Tack Nina för att du visade att det var möjligt. Och tack Rod för att du kom.

Det jag kommer att bära med mig från den eftermiddagen är följande ord från Rod Bengtsson:

  • Var en aktiv läsare! Analysera varför boken du läser är bra!
  • För en läslogg på böcker du har läst där du skriver en kort sammanfattning av dina tankar.
  • Vi fick lite boktips. Bland annat sa han åt oss att läsa Håkan Nessers ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Jag läste den för många år sen och minns inte att jag tyckte speciellt mycket om den. Enligt Rod har den allt en bra bok behöver och du som författare kan lära dig mycket genom att läsa den. Så det blir väl bara till att läsa om den. Vi diskuterade även Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”. Den ska också ge oss blivande författare en massa lärdomar. Jag läste den i somras och inser att jag nu måste läsa om den för att se vad jag missade för lärdomar.
  • Det där med att stjäla, www.boktjuven.se! Rod säger att det är helt okej. Så jag ska nog hålla ögon och öron lite mer öppna hädanefter.
  • Vi pratade följebrev. Det ska handla om manuset, tankar runt vad du tänkt dig, var du hämtat stoffet, vad du vill säga osv.
  • Låt inte vem som helst läsa ditt manus! Låt någon som läser mycket läsa det, någon du litar på.
  • Ge inte upp! Det säger alla verkar det som.

Jag åkte hem från skrivträffen full med energi. I bilen hem insåg jag att jag missade en av bloggarens viktigaste sak: att fotografera. Så jag stjäl en bild från www.astugan.com .

Jag blir nog aldrig en fullfjädrad bloggare. Men jag tänker ALDRIG ge upp skrivandet.