Harry Potter har kommit till Norrköping

Harry Potter och hemligheternas kammareJag och min dotter trillade in på Harry Potter-utställningen, som nu befinner sig i Norrköping. Relativt nyligen upptäckte jag Norrköping som stad, och nu får den staden visa Harry Potter för svenskarna.

Jag måste börja med att säga att jag inte tillhör Harry Potter-fansen. Men när jag hade gått igenom utställningen var jag helt uppslukad av J.K. Rowling. Det är helt fantastiskt hur hon har kunnat skapa denna serie böcker om eleverna och lärarna på Hogwart skola.

När vi kom hem var vi bara tvungna att titta på filmerna. Än så länge har vi bara hunnit se två av dem, men vi ska se resten också. Det måste vi bara…

När jag läste böckerna tyckte jag att det var alldeles för många karaktärer. Jag tyckte att det blev lite rörigt. Men nu när jag har gått igenom utställningen och även sett de två första filmerna ännu en gång, är jag helt såld. Harry Potter vinner i längden. Nu vill jag läsa böckerna igen.

Vad är det då jag gillar? Vad är det som är så fantastiskt? Det är klart att det är lätt att blanda ihop filmerna med böckerna och man till slut inte vet vad som är vad. Alldeles oavsett om det är boken eller filmen jag skriver om så tänker jag försöka mig på att lista några bra saker att ta med mig själv i mitt skrivande:

  • Rowling har skapat en fantasymiljö i vår egen verkliga miljö, till skillnad från andra fantasyböcker, som utspelar sig i en helt främmande värld. Det gör att igenkänningsfaktorn är stor. Vem har inte gått i skolan?
  • Rowling har skapat många udda karaktärer som hon har skruvat till ordentligt. Sen har även filmmakarna skruvat till dem ett varv till (tror jag i alla fall). De enda karaktärerna jag har lite svårt för är mosterns familj. De är lite för stereotypa i min smak. Men jag inser att de blir lite roliga.
  • De vuxna döljer saker för barnen, så de blir tvungna att ta saken i egna händer. Ett riktigt klassiskt grepp, precis som Astrid Lindgren skulle ha gjort.
  • Hjältetemat finns där. Det är Harry Potter som är den stora hjälten, som alla har väntat på. Samtidigt det lilla föräldralösa barnet, som inte riktigt litar på sin kraft.
  • Vänskap, rivalitet och vardagsliv varvas med det stora äventyret runt den farliga Voldemort.
  • Sju reliefer (tror jag att det är) gör att det fungerar som en serie, men att det också kan läsas fristående.

Jag sitter och väver min egen äventyrsroman för barn. De trådar jag främst vill ta med mig från J.K. Rowling är just karaktärerna. Jag behöver skruva till dem lite mer. Det gör att boken blir roligare att läsa. Det jag också vill ta med mig är just de vuxnas tystande av sanningen. Det gör ju att barnen måste lösa mysteriet på egen hand. De vuxna är dumma och barnen är de kloka.

När man lär sig något om sig själv

kruka

Jag har alltid en liten procedur runt mitt skrivande. Först och främst ska det finnas en massa tid. Sen ska kaffekoppen fram och så ska det vara en mysig miljö, alltså städat och sånt. Jag ska inte ha en massa lösa trådar i mitt liv, alltså ska tvätten vara hängd, alla diskussioner i familjen vara utredda, och alla grubblerier undanstädade.

Igår kväll blev det lite sent. En perfekt kväll för att krypa upp framför en film. Vi hade planerat att göra en massa saker, men ingenting blev gjort och det fanns fullt med lösa trådar som inte fick ro i min hjärna.

Men så satte jag mig vid datorn. När jag öppnade locket slog det mig att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva, vad som skulle hända i kapitlet. Men jag började skriva och skrev 1000 ord på drygt en timme. Jag har aldrig tidigare räknat ord så jag har ingen aning om ifall det är mycket eller lite. Men för mig var det häftigt att se att det gick att skriva så mycket på så kort tid, utan alla mina normala förberedelser.

Och det var en så härlig känsla att sätta mig i båten (inte bara bildligt) och segla med i texten. Det var inte ens jag som satt vid rodret. När jag var klar var min känsla att ja just det. Så ska det ju vara. Och så slutade jag skriva i ännu en cliffhanger och nu längtar jag efter att sätta igång och skriva i en till timme.

Det jag har lärt mig är att jag inte behöver så mycket tid. Jag kan ta den tid som finns. Och det är en hääärlig känsla.

 

 

Sommar – skrivtid

blomma

Det är verkligen olika när man skriver. En del av mina vänner skriver helst i vardagen, när livet rullar på i hundrafemtio och man pressar in sin skrivtid mellan olika möten. Jag är precis tvärtom. Det innebär att jag har svårt att få till min skrivtid i vardagen. När jag kommer hem från jobbet är jag trött. Jag vill varva ner, sätta på den där tvättmaskinen, läsa en bok eller en tidning, lösa det där korsordet, gå den där promenaden eller bara sjunka ner framför en film.

Men när det blir sommar går jag in i min skrivbubbla. Då är plötsligt dagarna så långa att jag hinner både slappa och skriva. Jag har haft semester sedan i onsdags och efter några dagars ”komma ikapp med mig själv” har jag nu börjar skriva igen. Underbart!

Två till tre timmar per dag är min målsättning. Det är precis lagom för att jag ska hinna med annat också. Igår blev det bara en och en halv timme, men idag blev det istället tre. Det finns inga mer  krav än att min bok ska bli klar innan semestern är slut. Och det är en barnbok jag skriver nu så det är ett rimligt krav. Det kan till och med vara så att jag hinner skriva klart långt tidigare. Men det blir bara bonus i så fall.

Idag slutade jag skriva när det var som mest spännande. Egentligen hade jag velat skriva mer men samtidigt är det mysigt att sluta i en cliffhanger. Det blir en längtan tills i morgon, när jag ska fortsätta.

Jag skriver – alltså finns jag

IMG_0471

Det där med att skriva regelbundet är något viktigt. Jag upptäcker att jag bygger upp ett motstånd när det dröjer för länge mellan skrivtillfällena. Jag trillar ur min berättelse och bygger upp en distans till den.

Eftersom jag inte skrev igår, eller förra dagen, eller den innan dess, så behöver jag väl inte skriva idag heller.

Förra veckan fick jag ynnesten att tillbringa en vecka i solen, i trånga slingrande gränder bland vitkalkade hus och apelsinträd och citronträd som dignade av mogna frukter. Jag hade planerat att ägna många timmar per dag åt skrivande, men jag kom hem med helt andra ord i datorn än vad jag hade planerat. I min packning hade jag nämligen stoppat ner en bok jag kan rekommendera:

Skriv om och om igen, av Katarina Kuick och Ylva Karlsson.

Den är fullproppad med olika kreativa övningar och jag kom hem med en hel del dikter, skrivna mest på skoj. Och inte ett enda ord hade lagts till på min nya roman. Det är klart att jag är besviken på mig själv. Men jag resonerar som så att när det är dags att skriva så kommer det.

Eller så är det bara ett försvar, en ursäkt för att inte hamna i någon slags otrevlig känsla av att inte klara av att skriva. För skriva vill jag ju. Hela tiden. Men tills dess har jag nu en mysig bok som kan ge mig många kreativa stunder.

Nu har jag skickat manuset – på riktigt

Iphone nov 2013 012

Nu har manuset lämnat mig. Idag har jag skrivit det sista ordet på det innan förlaget får säga sitt. Och det är klart att  jag är nervös. Hade jag kunnat göra det ännu bättre? Hade jag för bråttom?

Mina skrivkompisar brukar säga att jag har för bråttom. Men någon gång måste man ändå bestämma att nu är det färdigt. Och nu är det dags för mitt manus att prova sina vingar. Jag har valt ut ett förlag som ska få äran att läsa det nu.

Jag har även knåpat ihop ett följebrev. Den stora utmaningen för mig blev vad man skriver i följebrevet om sig själv. Något vill väl ändå förlaget veta om dig som person. Och vad finns det för spännnade att skriva om sig själv? Jag hade i alla fall stora svårigheter att komma på något.

Nu inträder en slags tomhet. Så många timmar, så många år som jag har jobbat med det här manuset. Och nu ligger det bara en lång väntan framför mig.

Det här är hur som helst en härlig start på ett nytt år. 2014 är året som gäller.

Josefin har suttit i fönstret och övervakat mitt skrivande så många gånger. Nu sitter hon inte där längre men jag hoppas att hon övervakar mig från sin katthimmel.

Skrivaråret som gick och det som kommer

Iphone nov 2013 148

År 2013 inledde jag i en liten båt långt ut till havs utanför en fillippinsk ö. 2013 blev ett viktigt år för mitt skrivande. Det blev året när jag tog skrivandet på allvar, året när jag skrev klart min roman för andra gången, året när jag började blogga, året när jag började min skrivkurs på Linnéuniversitetet (som jag valde bara för mitt eget nöjes skull), året när jag började plöja barn-och ungdomsböcker, året när jag började skriva mer regelbundet och målmedvetet än jag gjort tidigare.

Det har bara gått fem dagar på det nya året, 2014, och det har redan hänt en hel del på skrivfronten.

Jag har skrivit klart min roman för tredje gången och skickat in den till lektören igen. Hon sa att den var så gott som klar i höstas och nu hoppas jag att den är ännu mer klar. Alltså helt klar för att skicka till förlag.

Jag har börjat med mitt nya projekt, en barnbok. Just nu är det mest bara virrvarr i huvudet och jag vet inte vad det blir. Men jag har planerat, ändrat planen, läst en bok för inspiration, provat att skriva ett kapitel och en prolog. Nu tar jag ledigt för idag, ganska ofärdig med min dag. Men man måste ju sätta punkt någon gång. Och när man inte riktigt vet riktningen i det man skriver kanske det är bättre att sova på saken. Det är ju en dag i morgon också.

Jag har en lektör

iphone nov 2013 045 

Jag är inte lika säker på att min lektör uttrycker det lika kraftfullt som jag. Men nu har jag just utsett denna underbara kvinna till min lektör. Än så länge vill jag hålla henne hemlig. Än så länge är hon bara min.

Hon gillar mitt manus. Hon uttryckte det så stort som att manuset förtjänar att bli utgivet. Gissa om jag har svårt att stå stadigt på marken. Gissa om jag har svårt att tänka på något annat.

Jag vet att man kan slå sig om man faller. Men det är underbart att flyga och jag vill gärna fortsätta med det ett tag till. Det är klart att jag är realist. Jag vet att det inte är lektören som bestämmer. Och hon hade ju en del saker hon tyckte att jag skulle ändra på. Men det känns överkomligt.

Så jag har ett råd till er som vill bli författare. Skriv ditt manus! Bearbeta det! Och hitta en lektör!

Sen har jag ett till råd. Hitta en supportande omgivning! Min man vet att jag älskar blommor och idag när jag kom hem stod den här buketten på bordet och lyste upp höstmörkret. Och han har tålmodigt stöttat mitt skrivande. När jag sätter mig framför min lilla dator så försvinner han bakom sin :-)

Skrivandets slutskede

Iphone nov 2013 435

I det här soffhördet satt jag igår och skrev det sista på mitt manus, eller i alla fall det sista för den här gången. Jag läste och läste om och skrev och skrev om. En sommarstuga är en perfekt plats för skrivande. Inga måsten alls. Inga störande element. (Bara ett elelement för att hålla värmen.) Enda avbrotten är när magen kurrar. Eller när det är dags för en balja kaffe.

När jag visste att det sista ordet var ändrat och manuset var klart för att lämnas ifrån mig var jag helt utmattad. Och lättad. Och livrädd. När man är inne i skrivandet lever man ju med karaktärerna så nära inpå sig. Nu var det skönt att slippa ifån dem ett tag. 

Det är klart att jag har ju min skrivgrupp som har läst mitt manus fram och tillbaka i flera år, så jag har ju fått respons på manuset under åren. Mina skrivvänner börjar nog bli ganska så trötta på min huvudperson vid det här laget. Jag har även skickat manuset till förlag (tyvärr för tidigt), och fått refuseringsbrev. Jag har gjort en rejäl ansiktslytfning med stora bearbetningar och nu är manuset alltså färdigt för andra gången. 91 000 ord har jag nu lämnat ifrån mig.

Den här gången ska jag vara lite mer noggrann, strategisk, och har därför tagit kontakt med en lektör. Naturligtvis kommer jag att bli helt knäckt om hon kommer tillbaka med förslag på stora förändringar. En tredje omarbetning. Pust! Samtidigt är det ju det jag betalar henne för. Och det är ju därför jag har skickat manuset till henne. Fast egentligen vill jag ju att hon kommer tillbaka och säger att manuset är fantastiskt och inte behöver ändras någonstans :-).

Nu inträder en nervös väntan i avvaktan på lektörens dom. Och under tiden ska jag börja på ett nytt skrivprojekt. Just nu har jag inte den blekaste aning om vad jag ska skriva om. Jag har några påbörjade projekt men det vore roligt att börja på något helt nytt. På fredag nästa vecka ska jag ha en plan. Tills dess ska jag läsa barnböcker, för mitt nästa manus ska vara en barnbok.

Behöver barn ett mysterium? Jag är lite rädd för det. Barnen i min klass (årskurs 2) plöjer deckare. Nu har jag lånat en hög barnböcker på biblioteket och ska försjunka i dem ett tag framöver. Och så ska jag förhöra mig i min klass om vilka ingredienser som behövs i en bra bok. Jag återkommer om det.