Slutredigering av min barnbok

IMG_0640[1]

Om du svänger höger och går 20 steg så kommer du till min skrivlya. Här sitter jag och gör den sista ”touchen” på min barnbok som jag skrev i somras. Egentligen är det väl inte den sista redigeringen. Det är väl bara som jag drömmer om. Egentligen är det nog många timmars arbete kvar. Det största problemet är faktiskt att jag inte är färdig med mitt slut.

Men jag blundar för det lilla problemet och hoppas att  allt ska falla på plats medan jag läser och skriver om och läser igen och skriver om igen. Och däremellan går jag långa promenader i denna helt underbara miljö, i smala gränder mellan vitkalkade hus och med solen som värmer mig, utifrån och ända in.

I min dröm fanns en sån här skrivlya. Och nu är den verklighet. När jag kom ner hit till solen i söndags fick jag någons slags kravfylld ångest. Jag har inte skrivit ett enda ord på två månader och nu skulle jag då kasta mig in i en intensiv skrivperiod.

Söndagen blev en ledig dag. Likaså måndagen. Men idag har jag satt igång och det är helt fantastiskt. Jag har kommit 18 sidor in i boken. Det går inte fort men det är med eftertanke jag suger på varje mening.

Nu är det natthimmel över mitt huvud. I den lilla staden hörs ljud. En bil som passerar. En hund som skäller. Några tanter som pratar och skrattar. Och jag sitter bara här och förundras över att jag får förverkliga mina drömmar. Nu har jag lagt bort manuset för att låta det få verka i mitt undermedvetna medan jag njuter av natten.

Förläggarlegenden Rod Bengtsson i Åstugan

astugan-3-480x210

Jag har åkt på skrivträffar flera gånger om året under flera år. Konceptet har oftast sett likadant ut varje gång. Vi har läst varandras texter i förväg och sen grottat ner oss i texterna under en hel helg. Det är inte klokt vad man kan prata ut och in om några sidor under två dygn. På söndagen har vi landat i våra respektive verkligheter igen, helt utmattade, men fyllda av kreativ energi.

Nu skulle jag åka på en skrivträff med min nya skrivgrupp. Det är inte så att min gamla har försvunnit, men efter kursen på Linnéuniversitetet ”Att skriva barn- och ungdomslitteratur” har vi nu bestämt oss för att hålla kontakten.

Nina Statheus tog taktpinnen och bjöd hem oss till sitt café utanför Nyköping, www.astugan.com. Den här skrivträffen såg inte alls ut som jag var van vid. Nina hade bjudit in en förläggarlegend till träffen.

Rod Bengtsson, f.d. förläggare på Bonnier Carlsen, satt runt fikabordet och delade med sig av sina erfarenheter och råd till vår lilla skrivargrupp. Det var magiskt.

Jag vet inte vad det är för hjärnspöken jag brottas med, men jag hade aldrig kommit på tanken att bjuda in en förläggare. Tack Nina för att du visade att det var möjligt. Och tack Rod för att du kom.

Det jag kommer att bära med mig från den eftermiddagen är följande ord från Rod Bengtsson:

  • Var en aktiv läsare! Analysera varför boken du läser är bra!
  • För en läslogg på böcker du har läst där du skriver en kort sammanfattning av dina tankar.
  • Vi fick lite boktips. Bland annat sa han åt oss att läsa Håkan Nessers ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Jag läste den för många år sen och minns inte att jag tyckte speciellt mycket om den. Enligt Rod har den allt en bra bok behöver och du som författare kan lära dig mycket genom att läsa den. Så det blir väl bara till att läsa om den. Vi diskuterade även Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”. Den ska också ge oss blivande författare en massa lärdomar. Jag läste den i somras och inser att jag nu måste läsa om den för att se vad jag missade för lärdomar.
  • Det där med att stjäla, www.boktjuven.se! Rod säger att det är helt okej. Så jag ska nog hålla ögon och öron lite mer öppna hädanefter.
  • Vi pratade följebrev. Det ska handla om manuset, tankar runt vad du tänkt dig, var du hämtat stoffet, vad du vill säga osv.
  • Låt inte vem som helst läsa ditt manus! Låt någon som läser mycket läsa det, någon du litar på.
  • Ge inte upp! Det säger alla verkar det som.

Jag åkte hem från skrivträffen full med energi. I bilen hem insåg jag att jag missade en av bloggarens viktigaste sak: att fotografera. Så jag stjäl en bild från www.astugan.com .

Jag blir nog aldrig en fullfjädrad bloggare. Men jag tänker ALDRIG ge upp skrivandet.

Harry Potter har kommit till Norrköping

Harry Potter och hemligheternas kammareJag och min dotter trillade in på Harry Potter-utställningen, som nu befinner sig i Norrköping. Relativt nyligen upptäckte jag Norrköping som stad, och nu får den staden visa Harry Potter för svenskarna.

Jag måste börja med att säga att jag inte tillhör Harry Potter-fansen. Men när jag hade gått igenom utställningen var jag helt uppslukad av J.K. Rowling. Det är helt fantastiskt hur hon har kunnat skapa denna serie böcker om eleverna och lärarna på Hogwart skola.

När vi kom hem var vi bara tvungna att titta på filmerna. Än så länge har vi bara hunnit se två av dem, men vi ska se resten också. Det måste vi bara…

När jag läste böckerna tyckte jag att det var alldeles för många karaktärer. Jag tyckte att det blev lite rörigt. Men nu när jag har gått igenom utställningen och även sett de två första filmerna ännu en gång, är jag helt såld. Harry Potter vinner i längden. Nu vill jag läsa böckerna igen.

Vad är det då jag gillar? Vad är det som är så fantastiskt? Det är klart att det är lätt att blanda ihop filmerna med böckerna och man till slut inte vet vad som är vad. Alldeles oavsett om det är boken eller filmen jag skriver om så tänker jag försöka mig på att lista några bra saker att ta med mig själv i mitt skrivande:

  • Rowling har skapat en fantasymiljö i vår egen verkliga miljö, till skillnad från andra fantasyböcker, som utspelar sig i en helt främmande värld. Det gör att igenkänningsfaktorn är stor. Vem har inte gått i skolan?
  • Rowling har skapat många udda karaktärer som hon har skruvat till ordentligt. Sen har även filmmakarna skruvat till dem ett varv till (tror jag i alla fall). De enda karaktärerna jag har lite svårt för är mosterns familj. De är lite för stereotypa i min smak. Men jag inser att de blir lite roliga.
  • De vuxna döljer saker för barnen, så de blir tvungna att ta saken i egna händer. Ett riktigt klassiskt grepp, precis som Astrid Lindgren skulle ha gjort.
  • Hjältetemat finns där. Det är Harry Potter som är den stora hjälten, som alla har väntat på. Samtidigt det lilla föräldralösa barnet, som inte riktigt litar på sin kraft.
  • Vänskap, rivalitet och vardagsliv varvas med det stora äventyret runt den farliga Voldemort.
  • Sju reliefer (tror jag att det är) gör att det fungerar som en serie, men att det också kan läsas fristående.

Jag sitter och väver min egen äventyrsroman för barn. De trådar jag främst vill ta med mig från J.K. Rowling är just karaktärerna. Jag behöver skruva till dem lite mer. Det gör att boken blir roligare att läsa. Det jag också vill ta med mig är just de vuxnas tystande av sanningen. Det gör ju att barnen måste lösa mysteriet på egen hand. De vuxna är dumma och barnen är de kloka.

När man lär sig något om sig själv

kruka

Jag har alltid en liten procedur runt mitt skrivande. Först och främst ska det finnas en massa tid. Sen ska kaffekoppen fram och så ska det vara en mysig miljö, alltså städat och sånt. Jag ska inte ha en massa lösa trådar i mitt liv, alltså ska tvätten vara hängd, alla diskussioner i familjen vara utredda, och alla grubblerier undanstädade.

Igår kväll blev det lite sent. En perfekt kväll för att krypa upp framför en film. Vi hade planerat att göra en massa saker, men ingenting blev gjort och det fanns fullt med lösa trådar som inte fick ro i min hjärna.

Men så satte jag mig vid datorn. När jag öppnade locket slog det mig att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva, vad som skulle hända i kapitlet. Men jag började skriva och skrev 1000 ord på drygt en timme. Jag har aldrig tidigare räknat ord så jag har ingen aning om ifall det är mycket eller lite. Men för mig var det häftigt att se att det gick att skriva så mycket på så kort tid, utan alla mina normala förberedelser.

Och det var en så härlig känsla att sätta mig i båten (inte bara bildligt) och segla med i texten. Det var inte ens jag som satt vid rodret. När jag var klar var min känsla att ja just det. Så ska det ju vara. Och så slutade jag skriva i ännu en cliffhanger och nu längtar jag efter att sätta igång och skriva i en till timme.

Det jag har lärt mig är att jag inte behöver så mycket tid. Jag kan ta den tid som finns. Och det är en hääärlig känsla.

 

 

Sommar – skrivtid

blomma

Det är verkligen olika när man skriver. En del av mina vänner skriver helst i vardagen, när livet rullar på i hundrafemtio och man pressar in sin skrivtid mellan olika möten. Jag är precis tvärtom. Det innebär att jag har svårt att få till min skrivtid i vardagen. När jag kommer hem från jobbet är jag trött. Jag vill varva ner, sätta på den där tvättmaskinen, läsa en bok eller en tidning, lösa det där korsordet, gå den där promenaden eller bara sjunka ner framför en film.

Men när det blir sommar går jag in i min skrivbubbla. Då är plötsligt dagarna så långa att jag hinner både slappa och skriva. Jag har haft semester sedan i onsdags och efter några dagars ”komma ikapp med mig själv” har jag nu börjar skriva igen. Underbart!

Två till tre timmar per dag är min målsättning. Det är precis lagom för att jag ska hinna med annat också. Igår blev det bara en och en halv timme, men idag blev det istället tre. Det finns inga mer  krav än att min bok ska bli klar innan semestern är slut. Och det är en barnbok jag skriver nu så det är ett rimligt krav. Det kan till och med vara så att jag hinner skriva klart långt tidigare. Men det blir bara bonus i så fall.

Idag slutade jag skriva när det var som mest spännande. Egentligen hade jag velat skriva mer men samtidigt är det mysigt att sluta i en cliffhanger. Det blir en längtan tills i morgon, när jag ska fortsätta.

Jag skriver – alltså finns jag

IMG_0471

Det där med att skriva regelbundet är något viktigt. Jag upptäcker att jag bygger upp ett motstånd när det dröjer för länge mellan skrivtillfällena. Jag trillar ur min berättelse och bygger upp en distans till den.

Eftersom jag inte skrev igår, eller förra dagen, eller den innan dess, så behöver jag väl inte skriva idag heller.

Förra veckan fick jag ynnesten att tillbringa en vecka i solen, i trånga slingrande gränder bland vitkalkade hus och apelsinträd och citronträd som dignade av mogna frukter. Jag hade planerat att ägna många timmar per dag åt skrivande, men jag kom hem med helt andra ord i datorn än vad jag hade planerat. I min packning hade jag nämligen stoppat ner en bok jag kan rekommendera:

Skriv om och om igen, av Katarina Kuick och Ylva Karlsson.

Den är fullproppad med olika kreativa övningar och jag kom hem med en hel del dikter, skrivna mest på skoj. Och inte ett enda ord hade lagts till på min nya roman. Det är klart att jag är besviken på mig själv. Men jag resonerar som så att när det är dags att skriva så kommer det.

Eller så är det bara ett försvar, en ursäkt för att inte hamna i någon slags otrevlig känsla av att inte klara av att skriva. För skriva vill jag ju. Hela tiden. Men tills dess har jag nu en mysig bok som kan ge mig många kreativa stunder.

Astrid Lindgrens sockerdricksträd

Iphone nov 2013 366

Astrid Lindgren hade fantasi. Hon skapade några av våra klassiker, som kommer att leva kvar i oss för alltid. Pippi, Emil, Ronja, Tjorven och Karlsson tillhör numera vårt kulturarv. Generation efter generation växer upp med de karaktärerna vid sin sida. Och böckerna trycks i upplaga efter upplaga.

Astrid skrev om sitt eget liv, sin egen barndom. Och så vred hon det runt några varv med hjälp av sin fantasi. Sockerdricksträdet fanns naturligtvis i verkligheten och med fantasins hjälp vet nu varenda unge vad sockerdricksträdet är (fast barn idag inte ens dricker sockerdricka).

Just nu läser jag Ronja Rövardotter för första gången. Jag mötte henne först som filmfigur och det har inte blivit att jag läst boken förrän nu. Jag slås av Astrids språk. Skriver hon verkligen till barnet? Eller skriver hon för att en vuxen ska läsa den för barnet? När jag tänker efter så har jag nog inte sett något barn läsa den själv. Är det kanske så att många av Astrids böcker är tänka som högläsningsböcker? Eller är det vi vuxna som håller oss fast i Astrids figurer och för dem vidare till nästa generation?

I vilket fall som helst så tycker jag bättre om filmen om Ronja än om boken (i alla fall än så länge).

Nu har jag skickat manuset – på riktigt

Iphone nov 2013 012

Nu har manuset lämnat mig. Idag har jag skrivit det sista ordet på det innan förlaget får säga sitt. Och det är klart att  jag är nervös. Hade jag kunnat göra det ännu bättre? Hade jag för bråttom?

Mina skrivkompisar brukar säga att jag har för bråttom. Men någon gång måste man ändå bestämma att nu är det färdigt. Och nu är det dags för mitt manus att prova sina vingar. Jag har valt ut ett förlag som ska få äran att läsa det nu.

Jag har även knåpat ihop ett följebrev. Den stora utmaningen för mig blev vad man skriver i följebrevet om sig själv. Något vill väl ändå förlaget veta om dig som person. Och vad finns det för spännnade att skriva om sig själv? Jag hade i alla fall stora svårigheter att komma på något.

Nu inträder en slags tomhet. Så många timmar, så många år som jag har jobbat med det här manuset. Och nu ligger det bara en lång väntan framför mig.

Det här är hur som helst en härlig start på ett nytt år. 2014 är året som gäller.

Josefin har suttit i fönstret och övervakat mitt skrivande så många gånger. Nu sitter hon inte där längre men jag hoppas att hon övervakar mig från sin katthimmel.

Skrivaråret som gick och det som kommer

Iphone nov 2013 148

År 2013 inledde jag i en liten båt långt ut till havs utanför en fillippinsk ö. 2013 blev ett viktigt år för mitt skrivande. Det blev året när jag tog skrivandet på allvar, året när jag skrev klart min roman för andra gången, året när jag började blogga, året när jag började min skrivkurs på Linnéuniversitetet (som jag valde bara för mitt eget nöjes skull), året när jag började plöja barn-och ungdomsböcker, året när jag började skriva mer regelbundet och målmedvetet än jag gjort tidigare.

Det har bara gått fem dagar på det nya året, 2014, och det har redan hänt en hel del på skrivfronten.

Jag har skrivit klart min roman för tredje gången och skickat in den till lektören igen. Hon sa att den var så gott som klar i höstas och nu hoppas jag att den är ännu mer klar. Alltså helt klar för att skicka till förlag.

Jag har börjat med mitt nya projekt, en barnbok. Just nu är det mest bara virrvarr i huvudet och jag vet inte vad det blir. Men jag har planerat, ändrat planen, läst en bok för inspiration, provat att skriva ett kapitel och en prolog. Nu tar jag ledigt för idag, ganska ofärdig med min dag. Men man måste ju sätta punkt någon gång. Och när man inte riktigt vet riktningen i det man skriver kanske det är bättre att sova på saken. Det är ju en dag i morgon också.