Tiara och Dr Martens av Meg Cabot

tiara och dr Martens

ålder: tonår

 Vem visste att den här boken är detsamma som En prinsessan dagbok? Inte jag i alla fall.

Jag plockade ut den ur hyllan på biblioteket efter min litteraturlista. Boken var rosa men inte förstod jag det.

Men när jag tog fram den för att börja läsa insåg jag att jag hade boken som låg bakom filmen i händerna. Sen ser jag nu att det finns åtskilliga böcker att fortsätta läsa om man vill ha mer.

Om du inte kan handlingen: En alldeles vanlig, alldaglig flicka upptäcker en dag att hon inte alls är så vanlig. Hon är prinsessa. Vem har inte drömt om det någon gång? Att vara någon speciell. Att få upprättelse. Det här är en Askunge-saga om den osynliga, fula, okyssta tjejen som får sin förvandling på skolbalen.

Jag gillar tonen och språket i boken. Genom att göra boken till en dagbok får läsaren verkligen följa huvudpersonen inifrån. I dagboken kan man skriva lite allt möjligt och vår huvudperson skriver också listor på vad hon ska göra i sin dagbok, t.ex. att sluta ljuga. Det blir ett komiskt och igenkännande inslag.

Jag gillar dagboksformatet. I det kan man visa alla sina fula tankar, alla svagheter, all ilska. Det blir naket och i det som utelämnas ser läsaren det som personen själv inte ser. Men svagheten med boken är att den här huvudpersonens fula tankar inte är så speciellt fula. Hon har ju inte gjort så mycket fel. Men det är nog det som den unga läsaren gillar, någon att se upp till.

Det finns många bra karaktärer som höjer boken, speciellt hennes bästa vän Lilly och hennes farmor, som inte är så speciellt trevlig. Det är kul. Amelia själv (huvudpersonen) är kanske överdrivet fixerad vid sitt utseende men jag förstår att många unga tjejer är det så även om jag vänder mig emot det så kan nog många känna igen sig i det.

Titeln fattar jag inte alls. Tiaran köper jag men den där Dr Martens måste ha skymtat förbi utan att jag såg honom.

Jag funderar på målgruppen. Vilka läser den här boken? Och vilka erkänner att de läser den? Jag tror att det är yngre tjejer 9-12 år som läser den men jag tror att den vänder sig till tonåringar. Rätta mig om jag har fel. Om jag har rätt så är språket på fel nivå. Och då förstår jag om man väljer att se filmen istället.

Jag väljer boken framför filmen.

Bert, Bridget Jones, Greg. Hur många dagböcker ryms på marknaden? Jag blev faktiskt lite inspirerad.

Ett hus utan speglar

ett-hus-utan-speglar

Text Mårten Sandén               Bild Moa Schulman                  Ålder 9-12 år

Hela boken handlar om ett mystiskt hus, där man har samlats för att vaka över en gammal släkting som ska dö. Kusinerna leker kurragömma i det gamla huset och går in i en garderob som leder till i en magisk värld.

Det är en ganska psykologisk bok, om människor som mår dåligt. Huvudpersonen, Thomasine är 11 år och mår dåligt efter att ha förlorat sin lillebror. En och en går de in i den magiska världen och kommer ut och är helt förändrade.

Mårten Sandén har fått pris för boken (Bästa barnboksvideo) och jag förstår att det är en bok som tilltalar oss vuxna. Jag undrar dock om barn i åldern 9-12 år läser boken. Det är ett lugnt och fint tempo i boken och den bearbetar sorg. Därför tycker jag nog att den passar bättre för tonåringen.

Det jag funderar på när jag läser boken är att det är så modernt med fantasivärldar i barnböcker idag. Är det J.K. Rowling som har fått oss att läsa fantasy? Eller har vi alltid läst fantasy? Både Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio är ju fantasy. Och innan dess var det ju Nils Holgersson. Det kanske bara är så att sagans ingredienser är oslagbara.

En annan sak jag funderar på är att vi låter barnen läsa böcker som vi sedan inte hjälper dem att bearbeta. Den här boken behöver bearbetas, speciellt om man bara är 9 år.

Jag har en lektör

iphone nov 2013 045 

Jag är inte lika säker på att min lektör uttrycker det lika kraftfullt som jag. Men nu har jag just utsett denna underbara kvinna till min lektör. Än så länge vill jag hålla henne hemlig. Än så länge är hon bara min.

Hon gillar mitt manus. Hon uttryckte det så stort som att manuset förtjänar att bli utgivet. Gissa om jag har svårt att stå stadigt på marken. Gissa om jag har svårt att tänka på något annat.

Jag vet att man kan slå sig om man faller. Men det är underbart att flyga och jag vill gärna fortsätta med det ett tag till. Det är klart att jag är realist. Jag vet att det inte är lektören som bestämmer. Och hon hade ju en del saker hon tyckte att jag skulle ändra på. Men det känns överkomligt.

Så jag har ett råd till er som vill bli författare. Skriv ditt manus! Bearbeta det! Och hitta en lektör!

Sen har jag ett till råd. Hitta en supportande omgivning! Min man vet att jag älskar blommor och idag när jag kom hem stod den här buketten på bordet och lyste upp höstmörkret. Och han har tålmodigt stöttat mitt skrivande. När jag sätter mig framför min lilla dator så försvinner han bakom sin :-)

Långt ifrån cool

langt-ifran-cool 

av Ingrid Olsson                                       ålder: 9-12 år

Jag är en vuxen kvinna på drygt 50 och jag grät när jag läste slutet på Långt ifrån cool. Det tycker jag ger författaren ett bra betyg. Till saken hör att jag är av den lite blödiga typen. Men ändå.

Boken handlar om vänskap och svek och passar perfekt för de där lite mognare tjejerna som har kommit igång med sin läsning och inte bara vill läsa om äventyr och fantasivärldar.

Och man blir verkligen berörd när man läser om Linnéa, som kämpar för sin plats bland kamraterna. Jag tror att alla kan känna igen sig i Linnea. Och alla är lika sårbara, även om ingen riktigt vill erkänna det.

Det finns även fortsättningsböcker och det är ju populärt. Det är klart att man vill fortsätta att läsa om Linnea. Långt ifrån kär är den andra boken och Långt ifrån liten är den tredje.

Det finns dock en sak som jag tycker är en miss. Det är omslaget. Omslaget ger inte boken rättvisa. Det ser ut att vara en bok för yngre barn.

Det som ändå fick mig att välja den här boken var titeln. Klockren, tycker jag. Jag undrar om Ingrid Olsson hade de följande titlarna redan när hon bestämde den första. Sen undrar jag naturligtvis hur många fler hon kan komma på inom samma tema. Det ska bli kul att se om det dyker upp någon mer Långt ifrån.

Den eviga eldens magi

Den eviga eldens magi

Text: Patrik Bergström                    bild: Laura Diehl         ålder 9-12 år

Patrik Bergström har skrivit fyra böcker i en serie som heter Den eviga eldens magi. Jag har läst den andra boken i serien och känner spontant ett stort Yes. Äntligen har jag hittat en serie som känns spännande och bra.

De två syskonen Alex och Corintha besitter övernaturliga krafter och hamnar i en fantasyvärld på grund av sina krafter och sitt okända ursprung. De kompletterar varandras svagheter på ett fint sätt och tillsammans blir de oslagbara.

Barn idag vill ha spänning och det får de i den här boken. Dessutom är den här boken lättläst med ett enkelt persongalleri. Jag är verkligen sugen på att läsa de andra böckerna också.

 

Megakillen – Grymma grabben slår till

Megakillen

text: Martin Olzcak                          bild: Anna Sandler                           ålder 6-9 år

Du kan läsa om Megakillen i nio böcker. Han heter egentligen Melker och är en helt vanlig kille som förvandlas till Megakillen. Och då blir han en superhjälte. Han gör en hel massa superhjältedåd i den lilla staden Småtorp och ingen anar vem han är. Till sin hjälp har han sin lillasyster Molly, som verkar vara den som är hjärnan bakom dåden, i alla fall i den boken jag läste.

Jag förstår varför barnen väljer den här boken. Vem vill inte vara den där hjälten som räddar världen från skurkarna? Jag undrar förstås hur man klarar av att låta Megakillen förbli hemlig i bok efter bok. Någon måste ju komma på honom till slut.

Boken är skriven med ett lättläst språk och passar bra till ett barn som nyligen läst sig läsa. Det som är synd med böcker av det här slaget är att det inte blir något djup i karaktärerna. Huvudpersonerna är hjältar och skurkarna är skurkar.

En sak till som är synd är att lillasyster Molly har en minst lika viktig roll som Megakillen men det märker man inte förrän man läser boken. Och trots det är det bara Megakillen som är hjälten. Om jag hade skrivit böckerna så skulle jag ha låtit dem heta Megahjältarna.

Samtidigt är jag glad att det finns böcker som passar för de som nyss lärt sig läsa. Och jag som vuxen kan ju tipsa flickorna om boken, och viska att det finns en tjej som är minst lika stark som killen.

Jakten på Jack – Trolldom i Gamla Stan

trolldom_i_gamla_stan

Text: Martin Olczak               Bild: Anna Sandler                 Ålder 6-9 år

Jag frågade på biblioteket i Norrköping vad barn i lågstadiet lånar och jag fick några tips. Det här var ett av dem. 

Föräldralösa Jack får lämna barnhemmet för att fira sommarlovet hos sin moster i Stockholm. Mostern åker motorcykel och bor i en gammal nedlagd verkstad i Gamla Stan. Det visar sig att Jack är trollkunnig och han hittar en trolldomsbok som andra varelser är ute efter. Varulvar, vittror, pysslingar och bergtroll jagar trolldomsboken men Jack håller hårt i den.

Ingredienserna är bra; varulvar, troll och andra varelser, en annorlunda moster på motorcykel och en välkänd men kuslig miljö (Gröna Lund och Gamla Stan nattetid). Dessutom har Olczak lämnat läsaren med en klockren cliffhanger som gör att man bara måste läsa fortsättningen.

Jag gillar språket; enkelt,och med hög närvaro. Man kommer nära huvudpersonen och det är spännande att följa händelserna. Och jag älskar mostern. Det är härligt med en lite udda kvinnlig karaktär. Och så gillar jag att det inte är så synd om den föräldralösa pojken.

Jag reagerar på den där cliffhangern. Det är klart att jag förstår att den är bra. Men när jag läser en bok vill jag känna att jag har läst ut boken. När jag läste Harry Potter kändes varje del som en egen bok, även om det fanns en oavslutad problematik. När jag hade läst ut Trolldom i Gamla Stan kände jag mig snuvad på slutet. Det var bara en paus i jakten och det gör att det inte går att läsa bara en av böckerna. I mina ögon känns det som att luras lite, som att få en smakbit. Böckerna borde definitivt säljas som en helhet.

Mitt hjärta hoppar och skrattar

mitt-hjarta-hoppar-och-skrattar

Rose Lagercranz har skrivit och Eva Eriksson har illustrerat för barn 6-9 år

Jag älskade Eva Erikssons bilder men jag reagerade inte enbart positivt på texten. Det är ett bra tema med två tjejer som är dumma mot huvudpersonen, Dunne. Dunne tar till annorlunda medel för att försvara sig och råkar illa ut. På slutet får hon naturligtvis sin upprättelse och man blir engagerad och upprörd över de vuxna. Invävt finns också sorgen i att förlora en bästis som flyttar till en annan stad.

Det jag reagerade mot var att det kändes som att boken var skriven mer till vuxna än till barn. Det satte igång en massa tankar i mitt huvud om hur man skriver en barnbok. Är det viktigare att nå föräldern som ska köpa boken eller att nå barnet? Jag fick känslan av att författaren behandlade barnet lite nedvärderande och raljerande över barnens lekar.

Det känns inte alls som att boken riktar sig till 8-9-åringar. Jag skulle snarare tänka mig att boken läses högt av en vuxen för en 4-6-åring. Även illustrationerna visar en yngre tjej.

Är det jag som är dömande? Lagercranz/Eriksson är ju veteraner på barnböcker och jag är ju ”bara” en lärare. Men jag blev upprörd å barnens vägnar när jag läste boken.

 

 

Skrivandets slutskede

Iphone nov 2013 435

I det här soffhördet satt jag igår och skrev det sista på mitt manus, eller i alla fall det sista för den här gången. Jag läste och läste om och skrev och skrev om. En sommarstuga är en perfekt plats för skrivande. Inga måsten alls. Inga störande element. (Bara ett elelement för att hålla värmen.) Enda avbrotten är när magen kurrar. Eller när det är dags för en balja kaffe.

När jag visste att det sista ordet var ändrat och manuset var klart för att lämnas ifrån mig var jag helt utmattad. Och lättad. Och livrädd. När man är inne i skrivandet lever man ju med karaktärerna så nära inpå sig. Nu var det skönt att slippa ifån dem ett tag. 

Det är klart att jag har ju min skrivgrupp som har läst mitt manus fram och tillbaka i flera år, så jag har ju fått respons på manuset under åren. Mina skrivvänner börjar nog bli ganska så trötta på min huvudperson vid det här laget. Jag har även skickat manuset till förlag (tyvärr för tidigt), och fått refuseringsbrev. Jag har gjort en rejäl ansiktslytfning med stora bearbetningar och nu är manuset alltså färdigt för andra gången. 91 000 ord har jag nu lämnat ifrån mig.

Den här gången ska jag vara lite mer noggrann, strategisk, och har därför tagit kontakt med en lektör. Naturligtvis kommer jag att bli helt knäckt om hon kommer tillbaka med förslag på stora förändringar. En tredje omarbetning. Pust! Samtidigt är det ju det jag betalar henne för. Och det är ju därför jag har skickat manuset till henne. Fast egentligen vill jag ju att hon kommer tillbaka och säger att manuset är fantastiskt och inte behöver ändras någonstans :-).

Nu inträder en nervös väntan i avvaktan på lektörens dom. Och under tiden ska jag börja på ett nytt skrivprojekt. Just nu har jag inte den blekaste aning om vad jag ska skriva om. Jag har några påbörjade projekt men det vore roligt att börja på något helt nytt. På fredag nästa vecka ska jag ha en plan. Tills dess ska jag läsa barnböcker, för mitt nästa manus ska vara en barnbok.

Behöver barn ett mysterium? Jag är lite rädd för det. Barnen i min klass (årskurs 2) plöjer deckare. Nu har jag lånat en hög barnböcker på biblioteket och ska försjunka i dem ett tag framöver. Och så ska jag förhöra mig i min klass om vilka ingredienser som behövs i en bra bok. Jag återkommer om det.

Böckerna om Tam – lättläst fantasyserie

tam-tiggarpojken

I morse läste jag den tredje boken om Tam, tiggarpojken som drömmer om att bli drakriddare. Jag tycker att Jo Salmson har lyckats med att bygga upp en spännande historia, en ”vanlig” huvudperson som man lätt identifierar sig med och en fantasymiljö med drakar och drakriddare. Hon skriver med ett enkelt språk som passar för barnen som nyligen lärt sig läsa. Och de härliga mangabilderna av Åsa Ekström fyller i det orden inte säger.

Jag ser att många barn i ettan och tvåan slukar den ena boken efter den andra. När jag läste den första boken blev jag inte så nyfiken men när jag nu har läst den tredje slås jag av det geniala upplägget. Varje bok är en avslutad del men lämnar ändå kvar en cliff-hanger så  att man vill fortsätta. Det är mest pojkar som lockas men det är oftast de som har svårast att hitta böcker.

Jo Salmson är en pseudonym. Jag gillar idén med ett författarnamn och ett privat namn. Då är det nästan som att vara någon annan när man är ute och pratar om sina böcker. Än så länge har jag inga böcker att vara ute och prata om och heller ingen pseudonym. Men jag ska nog fundera ut något.